Ja, jag är en patetisk gubbe...

...som tycker att Cream var fantastiska.



För att citera en god vän; "Cream krossar".

DDR

Det var kö utanför Systembolaget på Götgatan ikväll. Det stod alltså en vakt och släppte in folk på samma sätt som man gör på nattklubbar - fast ändå inte. Hade de haft en pointer hade jag gått före kön, eftersom jag är en bra kund som alltid handlar bra grejer och förmodligen skulle dricksat ganska bra om det var kutym.

Så, just när man för ett ögonblick lyckats glömma att man befinner sig i den gråaste betongförorten till Tjernobyl, där politruker med illasittande kostymer ska detaljstyra över hur man väljer att leva sitt liv, just då ska man få sig en örfil och ett hånflin. För man ska inte tro att man kan göra som man vill när det finns någon som vet bättre!

MEN VISST KÄNNS DET SKÖNT ATT VI BOR I ETT LAND DÄR VI BRYR OSS OM VARANDRA OCH DÄR INGEN SKA KUNNA SÄLJA OSS EN FLASKA VIN EFTER KL. 19.00 EN FREDAGKVÄLL!

Höstens intåg

Nu är det skördetid!
Svamp, lingon och äpplen tänker du. Det gör inte jag.

Jag tänker på TV-serier. Höstsäsongen av många favoritserier har dragit igång och jag kan exklusivt för mina stackars läsare ge en vägledning.

House: Börjar bra. Hugh Laurie är lika endimensionellt psykopatisk som vanligt. Kommer Wilson försvinna för gott ur serien? Hoppas det!

Dexter: Börjar konstigt, men hoppet är verkligen inte ute. Allt går lite för bra för honom och hans stepford wife. Ingen är honom på spåren och han börjar t o m bli lite klantig; Ett mord i självförsvar? Dexter, Dexter, du börjar tackla av. Förhoppningsvis kommer ångesten och paranoian tillbaka med full kraft snart - då kommer denna säsongsöppning bara att vara en grymt rolig kontrast till mörkret.

Grey's Anatomy: Börjar ganska tråkigt. Eller rättare sagt, första minuten av säsongen är fullkomligt lysande, men sedan är allt sig likt. Meredith är lika tjatigt velig som vanligt och är precis lika osäker på sitt förhållade till Derek som någonsin. Det enda befriande med detta är att alla andra rollkaraktärer också är rejält trötta på henne och uttrycker det med all önskvärd tydlighet.

Californication: Vi är många som älskade första säsongen, men känner oss tveksamma till hur den andra börjar. Visserligen har David Duchovny redan hunnit få stryk och ge cunnilingus till fel kvinna på grund av dåligt mörkerseende, men han är ända på tok för harmonisk för att man ska känna igen sig. Precis som i Dexters fall väntar vi ivrigt på att den riktiga ångesten ska slå till.

Desperate Housewives: Börjar uselt. Greppet att i ett slag flytta historien fem år framåt framstår bara som en - ehm - desperat handling. Samma tråkiga karaktärsstereotyper som förut, den vimsiga Susan, den elaka Edie, den hetlevrade men reko Lynette och man orkar knappt med att se tråkiga Bree utan att få ont i huvudet. Att Gabrielle skulle fått ridbyxlår och blivit mamma till en tjock unge var säkert en kul idé när manusförfattarna konferenskrökade i vintras, men nu framstår den som långsökt och svårköpt. För min del är hoppet nu ute vad gäller denna serie, men det lär väl bli svårt att sluta titta på den, ungefär samma sätt som när man inte kan låta bli att titta på en bilolycka eller en ovanligt full person som inte blir insläppt på Riche och istället vinglar iväg till korvgubben på hörnet.

Mad Men: Börjar lysande. Den snyggaste serien har också blivit en av de mest välskrivna. Andra säsongen ser ut att bli en klassiker.

Heroes: Börjar tråkigt. Tidsresorna gör att serien blir svår att hänga med i och att Skylar blir osårbar i första avsnittet känns som ett riktigt stolpskott. Hoppet är inte ute, men det lovar inte gott. Att serien skapades som en motreaktion till Lost känns ironiskt, eftersom Heroes nu i likhet med denna serie bara blir mer svårbegriplig för varje nytt avsnitt. Det mest spännande som hänt är att Mohinder också får superkrafter... eller får han det?



För övrigt kan jag tillägga att jag inte har en aning om när dessa serier har säsongspremiär i Sverige. Jag laddar ner och skulle om jag kunde gärna betala för det.

Idag...

...måste du lyssna på Stevie.

Sex underligheter

Jag har blivit utmanad av hustrun att skriva ett blogginlägg där jag beskriver sex underliga saker om mig själv (som om hon inte visste!)...

1. Jag minns sinnessjukt mycket låttexter och melodier. Det är som ett svårt handikapp, då korsreferenser och slingor dyker upp i mitt huvud varje gång jag hör något nytt. Jag kunde som partytrick ett tag sjunga vilken TV-seriesignatur från vilken tidsålder som helst på stående fot.

2. Jag trodde att det hette behändlig fram till 29 års ålder.

3. Jag gick hos pianolärare i fyra år utan att han upptäckte att jag inte kunde läsa noter.

4. Jag tycker att bilkörning på egen hand är riktigt trevligt. Jag sjunger högt, äter godis och pratar med mig själv. Har inga problem att köra 30 mil i ensamhet, bara jag har rätt musik att sjunga med till.

5. Jag valde att börja spela elbas för att jag 1984 hörde en tjej på radio säga att det var ett sexigt instrument.

6. Jag slutade röka för sex år sedan, men tänker trots det nästan varje dag på hur gott det vore med en cigg.

Stackars barn

Det finns ett helt briljant South Park-avsnitt där apokalypsens fyra ryttare frammanas av att ordet "shit" nämns på nationell TV.

I själva programmet sitter en räknare som visar hur många gånger det otäcka ordet används.



Här hemma i Sverige tydligen allas favorittransa använt begreppet "kåt" under Allsång på Skansen. Den nymoralistiska föräldragenerationen knäar under adrenalinchocken.

Läs här.

Själv skrattar jag högt.

Kort resumé

Nu har jag varit bloggledig på tok för länge.
Men eftersom jag inte har någonting fiffigt eller ens intressant att säga så får ni nöja er med en kortversion av min semester:

Flygresa. Öl. Flygresa. Mat. Ouzo. Hotell. Bad. Båtresa. Läsa bok. Bad. Ouzo. Mat. Mat. Öl. Scooter. Båtresa. Taxi. Hotell. Soluppgång. Bad. Mat. Öl. Ouzo. Bad. Mat. Ouzo. Hustru med bruten arm. Sjukhus. Ouzo. Mat. Gipsad hustru. Bad. Mat. Klappa katter. Öl. Båtresa. Läsa bok. Mat. Bad. Hotell. Återseende av kompisar. Öl. Öl. Ouzo. Mat. Bad. Scooter. Klappa katter. Mat. Bad. Läsa bok. Öl. Mat. Ouzo. Sena nätter. Ebba Grön. Sex Pistols. MC5. Ouzo. Bad. Norska barnfamiljer. Bad. Bad. Lite intriger. Öl. Bad. Mat. Lite mer intriger. Mat. Ouzo. Bad. Bad. Öl. Båt. Hotell. Knarkarkvarteren i Aten. 41 grader. Mat. Öl. Flyg. Hemma.

Ett möte mellan två mycket svenska typer

"20-någonting som vuxit upp med Hassan och curlingföräldrar" möter "kvinnan som blir kränkt av allt"

Stor underhållning uppstår för oss andra.

Höjden av fotsvett

Min husläkare drog precis ut 135 ml vätska ur mitt högra knä. Husläkaren, som är en kille i 30-årsåldern, var märkbart förtjust - han tyckte att detta var "ett roligt ingrepp" och att det var "häftigt med så mycket vätska!"
Själv tycker jag mest att det känns skönt att kunna böja knät igen. Men jag gläds åt min husläkares entusiasm inför sitt yrke.

Vin och sång: facit

Som både musik- och vindiggare är det kul att läsa om hur forskare kommit fram till vilken musik som förhöjer upplevelsen av olika typer av vin.
Och som Stefan Thungren konstaterar i SvD så är forskarnas musiksmak fantastiskt lökig.
Detta måste revideras; här är den oomkullrunkeliga sanningen om hur man matchar vin och musik:

Shiraz: Prettovin. Smakrikt, kraftfullt och stiligt. Lyssna på Beethovens 3:a eller något annat storvulet. Kanske Arcade Fire eller varför inte Heroes?

Cabernet Sauvignon: Rockvin. Lyssna på Faces eller The Who. Om du gillar hårdare rock kan du dricka sprit istället.

Chardonnay: Brudvin. Lyssna på Luther Vandross eller Donny Hathaway för den där riktiga tjejtjusarfeelingen.

Merlot: Snällt vin. Behöver lite punk, Motörhead eller allmänt dålig attityd för att bli drickbart.

Pinot Noir: Smartare vin. Lyssna på Steely Dan, Joni Mitchell eller Velvet Underground för att komplettera känslan att du är intelligentare än din omgivning.

Sauvignon Blanc: Elegant och krispigt. Miles från -61 är en perfekt ljudtapet till där du sitter och känner dig så jävla suave.

Zinfandel: Roubust vin med bägge fötterna på jorden. The Band eller Johnny Cash är de musikaliska motsvarigheterna - killar som inte bangar för lite skit under naglarna.

Riesling: Vinet luktar för fan badboll. Hur svårt kan det vara? Beach Boys såklart.


Kan tänka mig att återkomma i ämnet.

I buy pink sheet

Att Pink Floyd får Polarpriset är så väntat att jag först trodde att jag läste en gammal nyhet - att de egentligen fick priset 1999 och att någon råkat publicera om artikeln nio år senare.
Det är också väntat att prisnämnden - i vilken Tomas Ledin för övrigt är suppleant - bara sitter och betar av alla kategorier popmusik de tycker ska belönas på ett eller annat sätt. Den feghet och undermåliga musikaliska allmänbildning som måste prägla denna samling individer gör mig lite mörkrädd, men mest full i skratt.

Pink Floyd är utan tvekan en institution och var stilbildande på flera sätt. Den första perioden med Syd Barrett är underbar, jag har alltid haft en soft spot för galningar. Den efterföljande proggrockperioden gav skivor som den stentrista Dark Side of the Moon och den svartsynta The Wall. Visst hade jag som alla andra gymnasister en period när jag gick omkring med "Shine on You Crazy Diamond" i freestylelurarna, men det var länge sedan dessa skivor hade någon betydelse för mig eller vilken annan människa som helst som lämnat puberteten mentalt.

Och nu ropar alla musiknördar att det är dags att ändra på prispolicyn.
Men faktiskt så undrar jag vad i helvete de skulle göra istället.

Det finns många "självklara val" kvar av pristagare som alla svennebananer hört talas om.

Det absolut bästa vore väl att ha en enda fet jävla jättegala dit alla som man ändå vet kommer att få priset är bjudna. Och så delar man ut stiftelsens alla 40 miljoner till dem, så är det hela över och avklarat, och så har man haft en sjuhelvetes fest som alla minns för all evinnerlighet.
Och så är pengarna slut. Pang bom.
Å andra sidan skiter nog många av artisterna i priset. För vad ska Prince göra med en löjlig miljon och en patetisk galamiddag dit Martin Stenmarck blivit inbjuden för att sjunga "Kiss" i en frustande version, kompad av Anders Berglunds orkester? Varför skulle Lou Reed sitta där och konversera Silvia? Och vem skulle förstå någonting av Donald Fagens och Walter Beckers tacktal? Och skulle Iggy överhuvudtaget kunna bete sig på ett normalt sätt?

Frågorna hopas. Och jag inser att jag har svårt att bry mig och uppröras. Det blev ett tamt blogginlägg - symptomatiskt för den ljumma avmättnad som fyller sinnet när man lyssnar på årets pristagare.

Tillägg:

Det patetiska i att det är rika, vita, äldre män som dominerar bland pristagarna är liksom så uppenbart idiotiskt att det knappt ens är värt en tanke.

Apropå det förra inlägget...

...så blev jag för en timme sedan ombedd att utföra oralsex på en arg ung man som gick mitt i gatan. Det föregicks av att jag med min ringklocka varskodde honom och hans sällskap om min hastighetsmässigt modesta framfart per cykel.

Jag avböjde.

"Ursäkta"

Det gick fort att halka in i den äktsvenska lunken igen. Man vänjer sig vid att folk inte ber om ursäkt när de dundrar in i en med barnvagnen på ett par dagar.
Men man blir beklämd över vilken jävla tölp svensken i gemen är. I Sverige klämmer vuxna människor sig förbi på tunnelbanan utan att ens ge en urskuldande blick åt något håll. "Här ska jag fram". Och detta sker här hemma, i den någorlunda fritt valda kollektivismens sista utpost på planeten. Ju mer man tänker på det desto mer bisarrt är det. Ty i USA, detta land, det som vi européer anser vara egoismens och den kallhamrade omänsklighetens högborg, är folk extremt hövliga mot varandra. Inte på det där brittiska, lite småstroppiga sättet då man viker sig dubbel för att kvinnorna ska gå av hissen först och måste kalla tonårspojkar i slips för "sir", nej nej. Amerikaners hövlighet känns faktiskt i allmänhet genuin. Man bryr sig om varandra på riktigt. När en stressad mamma ber mig om ursäkt för att hennes barnvagn råkat rulla in i min korg på stormarknaden känns det verkligen som att hon gjort en analys som mynnar ut i ett "aj då, han kanske tyckte det var otrevligt att jag kom i vägen för honom. Det skulle ju jag själv tyckt. Därför kanske jag ska be honom om ursäkt, även om han säkert överlever mitt tilltag."
Viket gör att du inte gör annat än ler och säger "don't worry about it!" i retur.

Och även mitt i de stressade storstäderna San Francisco och San Diego är folk hövliga och angenäma. Det kan ha med den berömda kaliforniska mildheten att göra, men det är fascinerande när en slips som har bråttom till kneget i finansdistriktet helt utan sammanbiten min och med ett brett leende fäller ett "excuse me ladies!", när han skruvar sig förbi fyra turisttanter med rullator på en trång trottoar.

Tänk dig motsvarande man i Stockholm. Han hade förmodligen bara klämt sig förbi utan att ägna en blick åt tanterna från Tranås som invaderat hans fina kvarter.

Jag tror ibland att insikten att vi lever tillsammans i ett samhälle där vi delar utrymme med varandra inte har drabbat svensken. Han är så övertygad att hans rätt att gå på ett visst ställe, föra oväsen, svänga med bilen utan att titta i backspegeln, gå med två barnvagnar i bredd och gå på tunnelbanan trots att folk inte gått av, att den rätten inte invaderar på någon annans frihet. Det skulle kunna vara så, Sverige är trots allt ett till ytan stort land och vi är bara nio miljoner invånare. Trångt är det inte direkt.

Så jag försöker vara överseende och låtsas att den femtioåriga tant som precis satt armbågen i mitt mellangärde när hon ska av tunnelbanan vänder sig om och leende yttrar "Oh, I'm so sorry!", varpå jag får säga "No harm done, madam, have a nice one!". I min dröm, ler vi sedan snällt mot varandra och känner oss som bättre och nöjdare människor resten av dagen. Jag slipper vara irriterad och hon slipper känna sig som en tölp.

Amerikaners förhållande till mat

Att göra en resa i USA i matens tecken är att få en överdos av bekräftade fördomar. En stor del vanliga människor äter fel, för mycket och för ofta. Det är mer regel än undantag att folk går omkring med en jättelik läskmugg eller en smaksatt, sötad latte i halvlitersformat. Folk verkar tugga på någonting mest hela tiden och snabbmatsrestauranger är verkligen så vanliga att de blir svåra att undvika i längden. Portionerna är så stora att en vanlig, svensk hamburgertallrik ser ut som ett mellanmål. Och så fort man kommer utanför storstäderna ser man dem precis överallt - de sjukligt feta. Alltså inte de som bara borde ut och jogga lite eller kanske skulle behöva hoppa bullen till kaffet, utan de som behöver köpa två säten på bion och ligger sönder operationsbord, vi snackar 200 kilo och därutöver. Och de är inte få.
Kalifornien är då trots allt en stat där hälsosam livsstil och bättre mat lyfts fram på ett helt annat sätt än i övriga USA. Du kan alltid få den fräschaste sallad med avokado och halstrad tonfisk här, och gymmen står som spön i backen. Men även på dessa vanliga restauranger märks amerikanernas fixering vid storlek och mängd.
Vi åt middag på en av många rekommenderad restaurang i San Diegos Hillcrestkvarter, kända för sin ungdomlighet och gaytäthet. Alltså ett ställe där hälso- och kroppsmedvetenheten kunde antas vara betydande.
Servitören kom med våra varmrätter - en i var hand - och såg ansträngd ut. Det var inte så märkligt eftersom tallrikarna var bland de största jag sett, uppskattningsvis 60 cm i diameter. Och de var inte tomma på mat, om jag säger så. Vi åt för glatta livet, men lyckades knappt få det att synas på de jättelika faten. Jag lämnade minst hälften kvar av min anka (det var ankbröst, jag undrar faktiskt hur många som gick åt till min portion!) och C var tvungen att gömma sina crabcakes under salladen för att inte verka otacksam.
När seritören bar ut tallrikarna frågade vi, halvt på skämt, om han inte fick ont i ryggen av att kånka all denna mat.
"Det handlar om att lyfta rätt", svarade han. "Men visst skulle vi behöva en massör här!".

---

Den ganska så lysande San Franciscorestaurang där vi provade åtta sorters ostron och den franske hovmästaren förförde min hustru med att bjuda på Palmes d'or 1997 kändes märkligt malplacerad i USA, fast ändå helt naturlig i San Francisco. Ett ställe där storleken inte var avgörande och där de minsta ostronen smakade mest. Vi kände att vi var i vårt naturliga element.

Fast efteråt gick vi och högg varsin pizzaslice för att bli mätta.

Gay Hippie Commie capitol of the world

Man svettas i branta backar, man trängs på spårvagnar. Man käkar Ben & Jerrys i hippiekvarteren och träffar galna knarkare som skriker "I like your hairstyle" och "We need more guns in this fuckin' city". Man går omkring i Chinatown och tittar förundrat och sedan blir man pålurad nykokt krabba nere i Fishemans Wharf - inte för att den är direkt äcklig. Sedan så tittar man på utsikten från Telegraph Hill, tar en öl på en liten sportsbar, blir lite tårögd över hur trevliga alla verkar vara och så frossar man i den fräschaste salladen med halstrad tonfisk som går att fantisera ihop. Och så går man ner i bögkvarteren där man t ex hittar en djuraffär med tuggleksaker för hundar i form av George W Bush och gamla skruttiga bögfarbröder som är nyfriserade, välparfymerade och har omsorgsfullt strukna rosa skjortor.
Man blir kort sagt en enda lång turistkliché i San Francisco. Det går liksom inte att värja sig emot det. För egen del är jag inte så nödbedd, det här är en av världens trevligaste städer, men det är alltid lite läskigt att göra som alla andra alltid har gjort...

Idag bär det hur som helst av till Napa Valley, där vi ska leka Sideways i ett par dagar. Det lär nog kunna bli en klichéfest det också - men tyvärr lyckades jag inte hyra någon sunkig Saab-cabriolet.

Rätt kvinna på rätt plats

Visst känns det som att Charlotte Perelli skulle kunna ha Belgrad som hemmaplan? Hon har liksom något östeuropeiskt över sig...

Vem var det som betalade 100 000 för att se Led Zeppelin?

Andres Lokko skriver om The Zombies återförening och sångaren Colin Blunstones storhet. Det är svårt att lägga till så speciellt mycket. Som vanligt lämnar Lokko en snårskog av korsreferenser omkring sig, ungefär som för att skrämma bort de som inte riktigt pallar att ge sig hän på riktigt. Men hans starka erkännande och hyllning går inte att ta miste på.

Historien om The Zombies är märklig.
De fick en tidig hit med "She's not There" 1964 men misslyckades med alla uppföljare.
1968 bestämde de sig för att spela in ett sista album och sedan lägga av. Eftersom de inte var några stora artister fick de inte heller någon budget att tala om. Vid denna tid hyrde Paul McCartney in symfoniorkestrar, bleckblåsare och fyra steinwayflyglar till Abbey Road-studion, medan The Zombies inte ens hade råd att avlöna en stråkkvartett. Räddningen blev ett nyligen uppfunnet instrument som kallades Mellotron - en slags ursampler där man kunde spela upp inspelade ljud i klanger (ironiskt nog är den mest igenkänd på Beatles' "Strawberry Fields"). Genom sin annorlunda produktion, Rod Argents och Chris Whites låtskriveri och naturligtvis Colin Blunstones fantastiska röst lyckades de göra en skiva som var en av det sena sextiotalets absoluta höjdpunkter.
Till ingen nytta.

Ingen brydde sig om skivan i England, där de stora banden dominerade sönder 1968.
The Zombies upplöstes samma år.
1969 upptäckte Al Kooper skivan och såg till att den gavs ut i USA. Singeln "Time of the Season" blev trea på Billboard och skivan såldes bättre än någon kunnat föreställa sig.
Men eftersom bandet var upplöst kunde de inte åka över och smida vidare på sin framgång. Och vad värre var; detta öppnade för andra band som kallade sig för "The Zombies" att rida på framgången.

---

Förra veckan återförenades de kvarvarande medlemmarna för att framföra hela Odyssey and Oracle låt för låt, 40 år efter att den släpptes. Två kvällar i London. Jag hade gärna stått där och gråtit bredvid Lokko.

De har spelat i Köpenhamn och Oslo, men naturligtvis inte i Sverige. Kan någon ta hit dem, snälla? Jag lovar att komma och humpa/koka kaffe/spela skivor/stämma gitarrer/göra annonser eller vad fan som än krävs.

Här hittade jag ett litet klipp från förra veckan. Visseligen är kvaliteten sådär, men vad sägs om den 62-årige Colins röst?












Colin Blunstone står näst längst till höger.

Snart är väntan över...

...snart kommer den:



















Helena Bergström och Richard Wulff som rockstrjärnor. Wohooo.

Kan vi inte byta ut Colin Nutley mot, säg, Usama bin Ladin eller lite kärnavfall?

Helt plötsligt...

...blev jag sugen på en tonfiskmacka, UTAN majonnäs.

Kan någon peka på var i Svea Rikes Lag det står att man inte får servera en sådan?

Det verkar lättare att få tag på knark.



Eller så får jag göra den själv.

Dagens underhållning

Museum of Hoaxes

Mycket roligt.

Idag får man inte klappa tjejer på huvudet och säga "lilla gumman"

Joni Mitchells låt till den kvinnliga aviatrisen Amelia Earhart kan vara ett bra soundtrack till den internationella kvinnodagen.

Texten är precis sådär härligt pretentiös och poetisk som när Joni är som bäst. Och naturligtvis landar den i kraschad kärlek:

I was driving across the burning desert
When I spotted six jet planes
Leaving six white vapor trails across the bleak terrain
It was the hexagram of the heavens
it was the strings of my guitar
Amelia, it was just a false alarm

The drone of flying engines
Is a song so wild and blue
It scrambles time and seasons if it gets thru to you
Then your life becomes a travelogue
Of picture-post-card-charms
Amelia, it was just a false alarm

People will tell you where they've gone
They'll tell you where to go
But till you get there yourself you never really know
Where some have found their paradise
Other's just come to harm
Oh Amelia, it was just a false alarm

I wish that he was here tonight
It's so hard to obey
His sad request of me to kindly stay away
So this is how I hide the hurt
As the road leads cursed and charmed
I tell Amelia, it was just a false alarm

A ghost of aviation
She was swallowed by the sky
Or by the sea, like me she had a dream to fly
Like Icarus ascending
On beautiful foolish arms
Amelia, it was just a false alarm

Maybe I've never really loved
I guess that is the truth
I've spent my whole life in clouds at icy altitude
And looking down on everything
I crashed into his arms
Amelia, it was just a false alarm

I pulled into the Cactus Tree Motel
To shower off the dust
And I slept on the strange pillows of my wanderlust
I dreamed of 747s
Over geometric farms
Dreams, Amelia, dreams and false alarms




Magi.

Det går inte att sluta skratta åt det här

Comic Book Guy sjunger för barnen på dagis.

Gällivarehäng för miljoner

Ja jävlar.
Att Stockholms största jeansnörd, Örjan Andersson, lyckats bra med att göra egna braxor är ingen nyhet. Men att han och hans partners skulle bli asrika på kuppen var mer än jag kunde räkna ut. Fan vad kul.

HM köper nämligen företaget bakom Cheap Monday. För 564 miljoner.

Så framgångsreceptet är: satsa rejält på det du brinner för. Jobba hårt. Och var inte feg.
Det värmer hjärtat att det är någonting så pass kompromisslöst och eget som Weekday/Monki som blir en succé. Det blir liksom en knäpp på näsan för alla nervösa, marknadsanpassade och räknenissekontrollerade företag som desperat letar framgång.

Hatten av.

"He was never called an asshole"

Dagens låt: Pablo Picasso med Modern Lovers.

Tack Unni för roliga Jonathan Richman-anekdoter igår!

En del var bättre, en del var bara tramsigt

Sitter som vanligt och lyssnar på gammal musik.

Kan konstatera ett par saker:
Jag älskar Cream från 1967. Jag vill inte veta hur det lät när de återförenades 2007.

Och:
Dag Vag var bättre och roligare när jag var 9 år. Jag tror med visst fog att de fans som var äldre än så också gillade röka på ibland, vilket kan ha påverkat deras omdöme.


Vad tror ni?

Moralens väktare

Tilde de Paula tycker inte att det är OK att Pippi Långstrumps pappa bär titeln "Negerkung".

Väl rutet, Tilde.

Och det gick ju bra till slut

"...sen kom jag på ett mycket bättre sätt."

Drömlivet

Torgnysdotter skrev om vanliga människor och deras preferenser.
Vilket gjorde att jag kom på att man skulle fan pitcha en dokusåpa, en tävling där vinnaren får den genomsnittlige svenskens ideal-tillvaro.
Alltså: du vinner ett par månader i inte alltför skrytig villa med hemmabio i vardagsrummet och volvokombi i garaget, Marie Picasso eller Martin Stenmarck i sängkammaren, Robert Gustafsson i grannkåken och parmiddagar med Kristin Kaspersen och Hans Fahlén på lördagarna. Och så filmar man rubbet för att se hur glad och lycklig Svennebanan blir - eller om han få kalla fötter.

Låter det korkat? Jag skulle kolla.

I Malmö...

I Malmö kan man fika utomhus i februari.

I Malmö kostar en taxi inom stan 59 kronor i fast pris.

I Malmö kan man köpa en stor och fin lägenhet utan att bli ruinerad.

I Malmö har man nära till Köpenhamn och Louisiana.

I Malmö behöver man inte ta sig långt ut i förorten för att handla roliga råvaror till maten.

Ibland känns det trist att vara sjunde generationens Stockholmare.

Fenomenet dålig smak

Vi var på lägenhetsvisning i söndags. En på pappret perfekt 3:a på ungefär 90 kvadrat. En för de flesta Stockholmspar och mindre familjer teoretiskt helt lysande lägenhet. Läget, planeringen, storleken och även den förhållandevis vettiga prisnivån stämde. Det var ett trevligt 20-talshus. Gården var välskött och skulle bli lummig framåt våren. Utsikten från vardagsrum och kök kändes ljus och fin. Men någonting stämde inte.

Lägenheten präglades nämligen av enormt taskig smak.

Nu menar jag inte den där nervöst homestagade, svenska "nedtonade" medelklassinredningen som man konfronteras med i stort sett varje gång man går och tittar på en ny bostad. Och inte heller menar jag ett halvrisigt hem ihopslängt i en hast av människor utan tid/pengar/intresse att ha det fint omkring sig. Ånä.
Här snackar vi dålig smak på riktigt allvar.

Vardagsrummet och hallen gick i två omsorgsfullt utvalda nyanser av pistagegrönt. Bägge på tok för mörka, vilket gjorde att den i grunden ganska så ljusa och fina genomgående våningen fick en instängd känsla. På golvet låg halvmörka tarkettgolv, lite för blanka för sitt eget bästa. Vartenda liten rispa som någonsin gjorts i dem syntes lång väg. Dessa doldes nödtorftigt av lite för grälla "orientaliska" mattor. Alltså inte den sobra, vackra Iranska sorten, utan den vars mönster mest påminner om maginnehåll. På den minsta väggen i vardagsrummet satt en 46-tums plasma-TV som man gick in i om man inte vaktade sina steg. Till denna var ett intrikat hemmabiosystem av typen "stora högtalare som ser häftiga ut" inkopplat. Sladdarna hängde här och var. Mannen i huset (gissar jag helt sexistiskt) verkade dessutom lida av ett svårt Martin Timell-komplex, eftersom uppskruvning av lampor, döljande av sladdar bakom socklar och skenor och figursågning av golv kring rör och kanter bar amatörismens stolta varumärke likt en röd, bultande finne på näsan.

Från badrummet hördes skrik och suckar om vartannat. En budgetrenovering som hade gått snett blev som en otäck trafikolycka; ingen ville egentligen, men alla var tvungna att titta ändå. Den mest iögonenfallande detaljen i detta var att de använt det överblivna mörka golvet från hallen till att sätta på väggen och badkarskanten.

Utöver detta var naturligvis möblemang, "konst" och alla andra färgval helt konsekventa med redan nämnda vidrigheter.

C och jag gick runt och förundrades över hur denna i grunden fina lägenhet med ett par tämligen enkla grepp hade gjorts i princip obeboelig för människor med ledsyn och därutöver i behåll.

Och på natten låg jag och resonerade för mig själv. Visst, en ommålning och fixning av golv och lister skulle inte bli alltför dyr. Badrummet skulle sannolikt gå att rädda från den allra värsta misären. Det skulle kunna bli en ljus och harmonisk bostad försökte jag övertyga mig själv om.
Men jag måste erkänna att oron i mig fortsatte - kommer jag någonsin helt att kunna tänka bort hur allting såg ut när den visades?

Den kommer aldrig att få chansen att göra ett gott första intryck på mig igen i alla fall.

Pundar-mode

När jag cyklade till jobbet i morse stod en klassisk pundare och skrek på Götgatan. Ingenting att ta notis om - i Stockholm är pundare ungefär lika exotiska som hundskit på en paristrottoar.
Men så tog jag mig en närmare titt på honom. (Man gör inte ofta det, helst vill man undvika ögonkontakt med dem, eftersom man inte vill hamna i närmare samspråk.)

Hur som helst kunde jag notera alla klassiska pundardrag - långt stripigt hår, en halvskabbig sjal, en sliten läderjacka, smutsiga jeans, mager som en fågelskrämma etc. Det som var anmärkningsvärt var att killen var uppskattningsvis 20 år. Alltså född på andra halvan av 80-talet. Uppvuxen under grunge- och triphoperan. Kissade förmodligen fortfarande i sängen med jämna mellanrum när Carl Bildt blev statsminister.
Och ändå såg han ut som pundare sett ut sedan innan jag själv föddes. Samma klädstil, samma frissa, samma sätt att prata (eller vråla i detta specifika fall). Det tycks således finnas någon typ av pundar-mode. En subkultur i klass med emo-kids, swingdansare, raggare och skejtare.

Ett par viktiga frågor väcks i mig.
Ett: hur hittar de kläderna? Bryr sig pundare så mycket att de vet när det kommer in nya trasiga skinnjackor på Myrorna? Är rea på Stadsmissionen samma sak för dem som 70% på Natalie Schulterman för andra modeintresserade?

Två: Finns det något livsstilsmagasin för pundare? Om inte, är det inte dags att starta ett?

Skäggigt

Jag måste å det varmaste rekommendera att ni skaffar Drive-By Truckers senaste skiva. Altcountrymagi på hög nivå.

Om jag vore lite rikare och lite dummare...

...så skulle jag köpa en alldeles underbar Fender Precision från 1956 för 69 000:-

Två i en

- Tjena!
- Tja!
- Du jag har en idé för en dubbelutgåva.
- Jaha?
- Du vet VÄRLDENS BÄSTA musikfilm?
- öh...vadå, Streets of Fire, eller?
- Nej, nej. THE LAST WALTZ.
- Ah, just det. Den där gamla, ja.
- Om man skulle göra en dubbel-DVD med den och... håll i dig nu...
- Ja?
- Världens SÄMSTA musikfilm.
- Eh...
- Vore inte det en kul idé?
- Du får driva det projektet själv. Jag lägger mig inte i.

Ta i trä

Min laptop pajade igår.

Laddade för ett storgräl med leverantören. Det kom på skam. Efter en minut i telefonkö kom jag fram till en oerhört servil ung man som hjälpte mig att hitta var serienumret stod, inte suckade uppgivet när jag inte visste exakt vilken DVD-brännare som satt i burken och var vänlig nog att tro mig när jag sa att jag inte hade varit oaktsam med datorn. Nu har jag visserligen inte varit det, men det är en vanlig invändning när man ska klaga på någonting som gått sönder.
(Jag kan berätta många och långa historier om hur vissa leverantörer av mobiltelefoner beter sig när deras produkt pajar. Jag nöjer mig med att ge det goda rådet att aldrig köpa en samsung-mobil.)

Hur som helst lovade den unge mannen att ny DVD-enhet och laddare skulle finnas hos mig på fredag.
Ta i trä.

Lyteskomik

Ligger hemma sjuk. Igår var jag för dålig för allt. Idag har jag tittat på ett par gamla South Park-avsnitt och bläddrat bland filmer som ligger osedda. Till slut fastnade jag så klart för en jag redan sett.



Filmen "Dig!" är en av de absolut bästa rockfilmerna som gjorts. Det är en dokumentär om de två banden The Brian Jonestown Massacre och The Dandy Warhols.

Utan att försöka sammanfatta filmen kan man väl säga att den som är ute efter att se musiker knarka, slåss, bli blåsta av skivbolag, vara missunnsamma mot varandra, bli knäppa på riktigt eller bara bete sig allmänt illa får sitt lystmäte.

Den är både tragisk och ofrivilligt komisk. Ingen av de medverkande framstår som någon speciellt intelligent person.

Den som trodde att "Some Kind of Monster" handlade om dysfunktionella rockstjärnor bör se "Dig!". Detta är allvarligt svineri.

Lådans lov

Min hälsomedvetna hustru har just nu vit månad. Det gör att mitt förhållande till drickandet förskjuts lite från sin normala position. T ex korkar man inte gärna upp en chianti till tisdagspastan, eftersom man blir tvungen att tömma hela på egen hand. Eller så känner man sig extra skamsen när en torsdagsutgång med ett par polare slutar med smygande hemkomst vid halvtre. (Vill dock påpeka att det aldrig gnällts eller förebråtts kring denna typ av incidenter, skammen ligger helt hos mig själv.)

Och så har jag upptäckt lådans hemlighet.

Missförstå mig rätt, jag har betraktat lådvin som en användbar produkt i flera år. En bra kartong är helt rätt när man har en enklare fest eller när man ska till landet. Den är också bra att ha stående för ett vardagsglas då och då eller en svätt i grytan.
Men dess verkliga storhet har gått mig förbi. Tills nu.
Det är nämligen så att med lådvin vet ingen annan än du hur mycket du dricker. Du kan därför dricka så lite eller så mycket du vill utan att någon annan kan lägga sig i det.

Om du är hemma med din tillfäligtvis torrlagda fru så kan du ta ett glas till biffen på lördagskvällen. Men du kan också fylla på glaset två, tre eller varför inte fyra gånger medan du går ut i köket på andra ärenden.
Även om du är på en fest och inte känner märkbart för att dricka spelar lådvinet dig i händerna. För när den svenska alkoholpenalismen sätter i (vadå, ska du inte ha ett glas till, är du pingstpastor eller?) så kan man alltid gå och fylla på lite lagom, eller säga att man redan har fyllt på. Det är betydligt svårare att avslöja detta som lögn än om man kan se att flaskan är orörd.

Lådans största välsignelse är att den låter oss dricka ifred, så mycket eller lite vi vill.

Nu väntar vi bara på champagne i Soda Stream-maskinen.

Cal Gustf

Missa för allt i världen inte Kjell Häglunds magnifika sågning av kungafamiljen.

Nyårslöfte

Jag lovar att 2008 års blogginlägg ska bli mer innovativa än 2007:s sista.
Ikeagnäll känns lite pinsamt så här i efterhand. Det är inte direkt någon originell ståndpunkt vi snackar om.