
Andres Lokko skriver om The Zombies återförening och sångaren Colin Blunstones storhet. Det är svårt att lägga till så speciellt mycket. Som vanligt lämnar Lokko en snårskog av korsreferenser omkring sig, ungefär som för att skrämma bort de som inte riktigt pallar att ge sig hän på riktigt. Men hans starka erkännande och hyllning går inte att ta miste på.
Historien om The Zombies är märklig.
De fick en tidig hit med "She's not There" 1964 men misslyckades med alla uppföljare.
1968 bestämde de sig för att spela in ett sista album och sedan lägga av. Eftersom de inte var några stora artister fick de inte heller någon budget att tala om. Vid denna tid hyrde Paul McCartney in symfoniorkestrar, bleckblåsare och fyra steinwayflyglar till Abbey Road-studion, medan The Zombies inte ens hade råd att avlöna en stråkkvartett. Räddningen blev ett nyligen uppfunnet instrument som kallades Mellotron - en slags ursampler där man kunde spela upp inspelade ljud i klanger (ironiskt nog är den mest igenkänd på Beatles' "Strawberry Fields"). Genom sin annorlunda produktion, Rod Argents och Chris Whites låtskriveri och naturligtvis Colin Blunstones fantastiska röst lyckades de göra en skiva som var en av det sena sextiotalets absoluta höjdpunkter.
Till ingen nytta.
Ingen brydde sig om skivan i England, där de stora banden dominerade sönder 1968.
The Zombies upplöstes samma år.
1969 upptäckte Al Kooper skivan och såg till att den gavs ut i USA. Singeln "Time of the Season" blev trea på Billboard och skivan såldes bättre än någon kunnat föreställa sig.
Men eftersom bandet var upplöst kunde de inte åka över och smida vidare på sin framgång. Och vad värre var; detta öppnade för andra band som kallade sig för "The Zombies" att rida på framgången.
---
Förra veckan återförenades de kvarvarande medlemmarna för att framföra hela Odyssey and Oracle låt för låt, 40 år efter att den släpptes. Två kvällar i London. Jag hade gärna stått där och gråtit bredvid Lokko.
De har spelat i Köpenhamn och Oslo, men naturligtvis inte i Sverige. Kan någon ta hit dem, snälla? Jag lovar att komma och humpa/koka kaffe/spela skivor/stämma gitarrer/göra annonser eller vad fan som än krävs.
Här hittade jag ett litet klipp från förra veckan. Visseligen är kvaliteten sådär, men vad sägs om den 62-årige Colins röst?

Colin Blunstone står näst längst till höger.
4 kommentarer:
Vilken oerhört fascinerande och lite rörande historia. Den inspirerar. Skulle nog kunna fungera utmärkt som ramberättelse i en roman. Skriv den vettja!
Hehe, jo det skulle faktiskt bli en bra story.
För övrigt tycker jag att det hade varit bra mycket trevligare om Colin Blunstone flyttat till Sverige istället för Colin Nutley.
"What´s your name? Who´s your daddy?
Dam dam dam aaah- dam dam dam ahhh...
Tell it to me slowly."
Den finns i några remixar ja...
Skönt original.
/ M
Tack E.
Min vardagsrysare bestod nyss i ett "60-tals crescendo" av bl a Donovan The Animals The Searchers och Bobby McGuire...
Ringde upp farsan och spela i luren från datorn och vi digga med över 20 mil mellan oss.
: D / M
Skicka en kommentar