Höstens intåg

Nu är det skördetid!
Svamp, lingon och äpplen tänker du. Det gör inte jag.

Jag tänker på TV-serier. Höstsäsongen av många favoritserier har dragit igång och jag kan exklusivt för mina stackars läsare ge en vägledning.

House: Börjar bra. Hugh Laurie är lika endimensionellt psykopatisk som vanligt. Kommer Wilson försvinna för gott ur serien? Hoppas det!

Dexter: Börjar konstigt, men hoppet är verkligen inte ute. Allt går lite för bra för honom och hans stepford wife. Ingen är honom på spåren och han börjar t o m bli lite klantig; Ett mord i självförsvar? Dexter, Dexter, du börjar tackla av. Förhoppningsvis kommer ångesten och paranoian tillbaka med full kraft snart - då kommer denna säsongsöppning bara att vara en grymt rolig kontrast till mörkret.

Grey's Anatomy: Börjar ganska tråkigt. Eller rättare sagt, första minuten av säsongen är fullkomligt lysande, men sedan är allt sig likt. Meredith är lika tjatigt velig som vanligt och är precis lika osäker på sitt förhållade till Derek som någonsin. Det enda befriande med detta är att alla andra rollkaraktärer också är rejält trötta på henne och uttrycker det med all önskvärd tydlighet.

Californication: Vi är många som älskade första säsongen, men känner oss tveksamma till hur den andra börjar. Visserligen har David Duchovny redan hunnit få stryk och ge cunnilingus till fel kvinna på grund av dåligt mörkerseende, men han är ända på tok för harmonisk för att man ska känna igen sig. Precis som i Dexters fall väntar vi ivrigt på att den riktiga ångesten ska slå till.

Desperate Housewives: Börjar uselt. Greppet att i ett slag flytta historien fem år framåt framstår bara som en - ehm - desperat handling. Samma tråkiga karaktärsstereotyper som förut, den vimsiga Susan, den elaka Edie, den hetlevrade men reko Lynette och man orkar knappt med att se tråkiga Bree utan att få ont i huvudet. Att Gabrielle skulle fått ridbyxlår och blivit mamma till en tjock unge var säkert en kul idé när manusförfattarna konferenskrökade i vintras, men nu framstår den som långsökt och svårköpt. För min del är hoppet nu ute vad gäller denna serie, men det lär väl bli svårt att sluta titta på den, ungefär samma sätt som när man inte kan låta bli att titta på en bilolycka eller en ovanligt full person som inte blir insläppt på Riche och istället vinglar iväg till korvgubben på hörnet.

Mad Men: Börjar lysande. Den snyggaste serien har också blivit en av de mest välskrivna. Andra säsongen ser ut att bli en klassiker.

Heroes: Börjar tråkigt. Tidsresorna gör att serien blir svår att hänga med i och att Skylar blir osårbar i första avsnittet känns som ett riktigt stolpskott. Hoppet är inte ute, men det lovar inte gott. Att serien skapades som en motreaktion till Lost känns ironiskt, eftersom Heroes nu i likhet med denna serie bara blir mer svårbegriplig för varje nytt avsnitt. Det mest spännande som hänt är att Mohinder också får superkrafter... eller får han det?



För övrigt kan jag tillägga att jag inte har en aning om när dessa serier har säsongspremiär i Sverige. Jag laddar ner och skulle om jag kunde gärna betala för det.