Vin och sång: facit

Som både musik- och vindiggare är det kul att läsa om hur forskare kommit fram till vilken musik som förhöjer upplevelsen av olika typer av vin.
Och som Stefan Thungren konstaterar i SvD så är forskarnas musiksmak fantastiskt lökig.
Detta måste revideras; här är den oomkullrunkeliga sanningen om hur man matchar vin och musik:

Shiraz: Prettovin. Smakrikt, kraftfullt och stiligt. Lyssna på Beethovens 3:a eller något annat storvulet. Kanske Arcade Fire eller varför inte Heroes?

Cabernet Sauvignon: Rockvin. Lyssna på Faces eller The Who. Om du gillar hårdare rock kan du dricka sprit istället.

Chardonnay: Brudvin. Lyssna på Luther Vandross eller Donny Hathaway för den där riktiga tjejtjusarfeelingen.

Merlot: Snällt vin. Behöver lite punk, Motörhead eller allmänt dålig attityd för att bli drickbart.

Pinot Noir: Smartare vin. Lyssna på Steely Dan, Joni Mitchell eller Velvet Underground för att komplettera känslan att du är intelligentare än din omgivning.

Sauvignon Blanc: Elegant och krispigt. Miles från -61 är en perfekt ljudtapet till där du sitter och känner dig så jävla suave.

Zinfandel: Roubust vin med bägge fötterna på jorden. The Band eller Johnny Cash är de musikaliska motsvarigheterna - killar som inte bangar för lite skit under naglarna.

Riesling: Vinet luktar för fan badboll. Hur svårt kan det vara? Beach Boys såklart.


Kan tänka mig att återkomma i ämnet.

I buy pink sheet

Att Pink Floyd får Polarpriset är så väntat att jag först trodde att jag läste en gammal nyhet - att de egentligen fick priset 1999 och att någon råkat publicera om artikeln nio år senare.
Det är också väntat att prisnämnden - i vilken Tomas Ledin för övrigt är suppleant - bara sitter och betar av alla kategorier popmusik de tycker ska belönas på ett eller annat sätt. Den feghet och undermåliga musikaliska allmänbildning som måste prägla denna samling individer gör mig lite mörkrädd, men mest full i skratt.

Pink Floyd är utan tvekan en institution och var stilbildande på flera sätt. Den första perioden med Syd Barrett är underbar, jag har alltid haft en soft spot för galningar. Den efterföljande proggrockperioden gav skivor som den stentrista Dark Side of the Moon och den svartsynta The Wall. Visst hade jag som alla andra gymnasister en period när jag gick omkring med "Shine on You Crazy Diamond" i freestylelurarna, men det var länge sedan dessa skivor hade någon betydelse för mig eller vilken annan människa som helst som lämnat puberteten mentalt.

Och nu ropar alla musiknördar att det är dags att ändra på prispolicyn.
Men faktiskt så undrar jag vad i helvete de skulle göra istället.

Det finns många "självklara val" kvar av pristagare som alla svennebananer hört talas om.

Det absolut bästa vore väl att ha en enda fet jävla jättegala dit alla som man ändå vet kommer att få priset är bjudna. Och så delar man ut stiftelsens alla 40 miljoner till dem, så är det hela över och avklarat, och så har man haft en sjuhelvetes fest som alla minns för all evinnerlighet.
Och så är pengarna slut. Pang bom.
Å andra sidan skiter nog många av artisterna i priset. För vad ska Prince göra med en löjlig miljon och en patetisk galamiddag dit Martin Stenmarck blivit inbjuden för att sjunga "Kiss" i en frustande version, kompad av Anders Berglunds orkester? Varför skulle Lou Reed sitta där och konversera Silvia? Och vem skulle förstå någonting av Donald Fagens och Walter Beckers tacktal? Och skulle Iggy överhuvudtaget kunna bete sig på ett normalt sätt?

Frågorna hopas. Och jag inser att jag har svårt att bry mig och uppröras. Det blev ett tamt blogginlägg - symptomatiskt för den ljumma avmättnad som fyller sinnet när man lyssnar på årets pristagare.

Tillägg:

Det patetiska i att det är rika, vita, äldre män som dominerar bland pristagarna är liksom så uppenbart idiotiskt att det knappt ens är värt en tanke.

Apropå det förra inlägget...

...så blev jag för en timme sedan ombedd att utföra oralsex på en arg ung man som gick mitt i gatan. Det föregicks av att jag med min ringklocka varskodde honom och hans sällskap om min hastighetsmässigt modesta framfart per cykel.

Jag avböjde.

"Ursäkta"

Det gick fort att halka in i den äktsvenska lunken igen. Man vänjer sig vid att folk inte ber om ursäkt när de dundrar in i en med barnvagnen på ett par dagar.
Men man blir beklämd över vilken jävla tölp svensken i gemen är. I Sverige klämmer vuxna människor sig förbi på tunnelbanan utan att ens ge en urskuldande blick åt något håll. "Här ska jag fram". Och detta sker här hemma, i den någorlunda fritt valda kollektivismens sista utpost på planeten. Ju mer man tänker på det desto mer bisarrt är det. Ty i USA, detta land, det som vi européer anser vara egoismens och den kallhamrade omänsklighetens högborg, är folk extremt hövliga mot varandra. Inte på det där brittiska, lite småstroppiga sättet då man viker sig dubbel för att kvinnorna ska gå av hissen först och måste kalla tonårspojkar i slips för "sir", nej nej. Amerikaners hövlighet känns faktiskt i allmänhet genuin. Man bryr sig om varandra på riktigt. När en stressad mamma ber mig om ursäkt för att hennes barnvagn råkat rulla in i min korg på stormarknaden känns det verkligen som att hon gjort en analys som mynnar ut i ett "aj då, han kanske tyckte det var otrevligt att jag kom i vägen för honom. Det skulle ju jag själv tyckt. Därför kanske jag ska be honom om ursäkt, även om han säkert överlever mitt tilltag."
Viket gör att du inte gör annat än ler och säger "don't worry about it!" i retur.

Och även mitt i de stressade storstäderna San Francisco och San Diego är folk hövliga och angenäma. Det kan ha med den berömda kaliforniska mildheten att göra, men det är fascinerande när en slips som har bråttom till kneget i finansdistriktet helt utan sammanbiten min och med ett brett leende fäller ett "excuse me ladies!", när han skruvar sig förbi fyra turisttanter med rullator på en trång trottoar.

Tänk dig motsvarande man i Stockholm. Han hade förmodligen bara klämt sig förbi utan att ägna en blick åt tanterna från Tranås som invaderat hans fina kvarter.

Jag tror ibland att insikten att vi lever tillsammans i ett samhälle där vi delar utrymme med varandra inte har drabbat svensken. Han är så övertygad att hans rätt att gå på ett visst ställe, föra oväsen, svänga med bilen utan att titta i backspegeln, gå med två barnvagnar i bredd och gå på tunnelbanan trots att folk inte gått av, att den rätten inte invaderar på någon annans frihet. Det skulle kunna vara så, Sverige är trots allt ett till ytan stort land och vi är bara nio miljoner invånare. Trångt är det inte direkt.

Så jag försöker vara överseende och låtsas att den femtioåriga tant som precis satt armbågen i mitt mellangärde när hon ska av tunnelbanan vänder sig om och leende yttrar "Oh, I'm so sorry!", varpå jag får säga "No harm done, madam, have a nice one!". I min dröm, ler vi sedan snällt mot varandra och känner oss som bättre och nöjdare människor resten av dagen. Jag slipper vara irriterad och hon slipper känna sig som en tölp.