"Ursäkta"

Det gick fort att halka in i den äktsvenska lunken igen. Man vänjer sig vid att folk inte ber om ursäkt när de dundrar in i en med barnvagnen på ett par dagar.
Men man blir beklämd över vilken jävla tölp svensken i gemen är. I Sverige klämmer vuxna människor sig förbi på tunnelbanan utan att ens ge en urskuldande blick åt något håll. "Här ska jag fram". Och detta sker här hemma, i den någorlunda fritt valda kollektivismens sista utpost på planeten. Ju mer man tänker på det desto mer bisarrt är det. Ty i USA, detta land, det som vi européer anser vara egoismens och den kallhamrade omänsklighetens högborg, är folk extremt hövliga mot varandra. Inte på det där brittiska, lite småstroppiga sättet då man viker sig dubbel för att kvinnorna ska gå av hissen först och måste kalla tonårspojkar i slips för "sir", nej nej. Amerikaners hövlighet känns faktiskt i allmänhet genuin. Man bryr sig om varandra på riktigt. När en stressad mamma ber mig om ursäkt för att hennes barnvagn råkat rulla in i min korg på stormarknaden känns det verkligen som att hon gjort en analys som mynnar ut i ett "aj då, han kanske tyckte det var otrevligt att jag kom i vägen för honom. Det skulle ju jag själv tyckt. Därför kanske jag ska be honom om ursäkt, även om han säkert överlever mitt tilltag."
Viket gör att du inte gör annat än ler och säger "don't worry about it!" i retur.

Och även mitt i de stressade storstäderna San Francisco och San Diego är folk hövliga och angenäma. Det kan ha med den berömda kaliforniska mildheten att göra, men det är fascinerande när en slips som har bråttom till kneget i finansdistriktet helt utan sammanbiten min och med ett brett leende fäller ett "excuse me ladies!", när han skruvar sig förbi fyra turisttanter med rullator på en trång trottoar.

Tänk dig motsvarande man i Stockholm. Han hade förmodligen bara klämt sig förbi utan att ägna en blick åt tanterna från Tranås som invaderat hans fina kvarter.

Jag tror ibland att insikten att vi lever tillsammans i ett samhälle där vi delar utrymme med varandra inte har drabbat svensken. Han är så övertygad att hans rätt att gå på ett visst ställe, föra oväsen, svänga med bilen utan att titta i backspegeln, gå med två barnvagnar i bredd och gå på tunnelbanan trots att folk inte gått av, att den rätten inte invaderar på någon annans frihet. Det skulle kunna vara så, Sverige är trots allt ett till ytan stort land och vi är bara nio miljoner invånare. Trångt är det inte direkt.

Så jag försöker vara överseende och låtsas att den femtioåriga tant som precis satt armbågen i mitt mellangärde när hon ska av tunnelbanan vänder sig om och leende yttrar "Oh, I'm so sorry!", varpå jag får säga "No harm done, madam, have a nice one!". I min dröm, ler vi sedan snällt mot varandra och känner oss som bättre och nöjdare människor resten av dagen. Jag slipper vara irriterad och hon slipper känna sig som en tölp.