Vem var det som betalade 100 000 för att se Led Zeppelin?

Andres Lokko skriver om The Zombies återförening och sångaren Colin Blunstones storhet. Det är svårt att lägga till så speciellt mycket. Som vanligt lämnar Lokko en snårskog av korsreferenser omkring sig, ungefär som för att skrämma bort de som inte riktigt pallar att ge sig hän på riktigt. Men hans starka erkännande och hyllning går inte att ta miste på.

Historien om The Zombies är märklig.
De fick en tidig hit med "She's not There" 1964 men misslyckades med alla uppföljare.
1968 bestämde de sig för att spela in ett sista album och sedan lägga av. Eftersom de inte var några stora artister fick de inte heller någon budget att tala om. Vid denna tid hyrde Paul McCartney in symfoniorkestrar, bleckblåsare och fyra steinwayflyglar till Abbey Road-studion, medan The Zombies inte ens hade råd att avlöna en stråkkvartett. Räddningen blev ett nyligen uppfunnet instrument som kallades Mellotron - en slags ursampler där man kunde spela upp inspelade ljud i klanger (ironiskt nog är den mest igenkänd på Beatles' "Strawberry Fields"). Genom sin annorlunda produktion, Rod Argents och Chris Whites låtskriveri och naturligtvis Colin Blunstones fantastiska röst lyckades de göra en skiva som var en av det sena sextiotalets absoluta höjdpunkter.
Till ingen nytta.

Ingen brydde sig om skivan i England, där de stora banden dominerade sönder 1968.
The Zombies upplöstes samma år.
1969 upptäckte Al Kooper skivan och såg till att den gavs ut i USA. Singeln "Time of the Season" blev trea på Billboard och skivan såldes bättre än någon kunnat föreställa sig.
Men eftersom bandet var upplöst kunde de inte åka över och smida vidare på sin framgång. Och vad värre var; detta öppnade för andra band som kallade sig för "The Zombies" att rida på framgången.

---

Förra veckan återförenades de kvarvarande medlemmarna för att framföra hela Odyssey and Oracle låt för låt, 40 år efter att den släpptes. Två kvällar i London. Jag hade gärna stått där och gråtit bredvid Lokko.

De har spelat i Köpenhamn och Oslo, men naturligtvis inte i Sverige. Kan någon ta hit dem, snälla? Jag lovar att komma och humpa/koka kaffe/spela skivor/stämma gitarrer/göra annonser eller vad fan som än krävs.

Här hittade jag ett litet klipp från förra veckan. Visseligen är kvaliteten sådär, men vad sägs om den 62-årige Colins röst?












Colin Blunstone står näst längst till höger.

Lyteskomik

Ligger hemma sjuk. Igår var jag för dålig för allt. Idag har jag tittat på ett par gamla South Park-avsnitt och bläddrat bland filmer som ligger osedda. Till slut fastnade jag så klart för en jag redan sett.



Filmen "Dig!" är en av de absolut bästa rockfilmerna som gjorts. Det är en dokumentär om de två banden The Brian Jonestown Massacre och The Dandy Warhols.

Utan att försöka sammanfatta filmen kan man väl säga att den som är ute efter att se musiker knarka, slåss, bli blåsta av skivbolag, vara missunnsamma mot varandra, bli knäppa på riktigt eller bara bete sig allmänt illa får sitt lystmäte.

Den är både tragisk och ofrivilligt komisk. Ingen av de medverkande framstår som någon speciellt intelligent person.

Den som trodde att "Some Kind of Monster" handlade om dysfunktionella rockstjärnor bör se "Dig!". Detta är allvarligt svineri.

Amerikansk kulturimperialism

Vi hade Broster Broster och Lena Granhagen som läste sagor om guatemalanska gatubarn.

De fick lära sig alfabetet av Smokey Robinson


Och Patti Labelle


Och så fick de lära sig hyfs av Johnny Cash

Roky

Musiken skördar sina offer. Mozart drevs i en för tidig grav av vansinne och skräck, åtminstone om man ska tro "Amadeus". Syd Barrett blev så knäpp och jobbig att de andra killarna i Pink Floyd bara struntade i att hämta honom när de skulle iväg och spela en dag. Brian Wilson skrev och arrangerade allt för Beach Boys medan de andra i bandet var ute och turnerade, men till sist tog han så mycket syra och åt så mycket godis att han blev fet och schizofren. Sedan släppte Beatles Sgt. Pepper och stackars Brian blev så knäckt att han inte orkade göra färdigt skivan han höll på med.

Roky Erickson är en av dem. Men ändå inte.
Roky har precis som Syd någonting otäckt, besjälat men ändå svart över blicken när man ser uppträdanden från hans ungdom med 13th Floor Elevators. Det kanske är en efterkonstruktion, den kanske bara är lite droger, men det känns verkligen som att hans öde är beseglat redan då.

I 1969 åkte han fast i Austin med en joint i fickan. Eftersom han riskerade 10 års fängelse så hänvisade han till sinnessjukdom. Det var ett misstag. I allra bästa Gökboet-anda blev Roky diagnostiserad som schizofren och fick elchocksbehandlingar och tunga psykofarmaka. Han åkte in och ut från institutioner de närmaste deccenierna men lyckades då och då släppa alldeles fantastiska skivor.

De demoner Roky slogs emot märks tydligt på den legendariska skivan "The Evil One" från 1981. Det är en märklig skiva. En garage-bluesrock-postpunk-pscych-blanding rent musikaliskt, med texter som bär teman från låbudgetskräckfilm från 50-talet (Two-Headed Dog, Creature with the Atom Brain, Don't Shake me Lucifer etc.) Fast när man vet hur Roky tillbringat sina närmast föregående år anar man en annan, inte fullt lika humoristisk, dimension i lyriken.

Och problemen fortsatte. Han åkte in och ut från institutioner, åkte dit för poststöld (han snodde grannarnas brev och klistrade upp dem på väggarna hemma!) och drevs djupare ner i sitt helvete. Ingen trodde att han skulle klara sig så länge till.

Desto lyckligare blir man då när man snabbspolar till december 2007 och befinner sig på Nalen i Stockholm. Roky uppträder med sitt band, helt överlycklig och med en publik i alla åldrar som överöser honom med kärlek och uppskattning. Att höra 500 personer sjunga allsång till "I Think of Demons" måste vara märkligt för den nyblivne 60-åringen. Trots allt är han märkt av deccenniers sjukdom; han leds in av en medmusiker och får sin egen gitarr påhängd. Hans mellansnack inskränker sig bokstavligt talat till "Thank You!" (om än ofta och entusiastiskt upprepat). Han tittar oroligt efter sina bandmedlemmar och står lite stelt och osäkert. Tills han slår an första ackordet och går fram till micken för att börja sjunga. Hans röst är märkligt lik sig själv.

I 90 minuter spelar han sin musik med en entusiasm och energi som ingen av hans generationskamrater gjort sedan de blev proppmätta på 70-talet. Och som publiken älskar det.
Själv känner jag ibland att jag har lite svårt att sortera vad som är ren musikalisk eufori och vad som är lyckan att se denna trasiga person hoplappad och glad. Jag bestämmer mig för musiken. Eller vad fan, kan man egentligen skilja livet från konsten?

Att han i våras blev löst från sin brors förmyndarskap och att han tog körkort och skaffade bil i somras gör det hela ännu vackrare. Roky Ericksons liv kan börja nu, nästan 40 år senare.