Pundar-mode

När jag cyklade till jobbet i morse stod en klassisk pundare och skrek på Götgatan. Ingenting att ta notis om - i Stockholm är pundare ungefär lika exotiska som hundskit på en paristrottoar.
Men så tog jag mig en närmare titt på honom. (Man gör inte ofta det, helst vill man undvika ögonkontakt med dem, eftersom man inte vill hamna i närmare samspråk.)

Hur som helst kunde jag notera alla klassiska pundardrag - långt stripigt hår, en halvskabbig sjal, en sliten läderjacka, smutsiga jeans, mager som en fågelskrämma etc. Det som var anmärkningsvärt var att killen var uppskattningsvis 20 år. Alltså född på andra halvan av 80-talet. Uppvuxen under grunge- och triphoperan. Kissade förmodligen fortfarande i sängen med jämna mellanrum när Carl Bildt blev statsminister.
Och ändå såg han ut som pundare sett ut sedan innan jag själv föddes. Samma klädstil, samma frissa, samma sätt att prata (eller vråla i detta specifika fall). Det tycks således finnas någon typ av pundar-mode. En subkultur i klass med emo-kids, swingdansare, raggare och skejtare.

Ett par viktiga frågor väcks i mig.
Ett: hur hittar de kläderna? Bryr sig pundare så mycket att de vet när det kommer in nya trasiga skinnjackor på Myrorna? Är rea på Stadsmissionen samma sak för dem som 70% på Natalie Schulterman för andra modeintresserade?

Två: Finns det något livsstilsmagasin för pundare? Om inte, är det inte dags att starta ett?

Skäggigt

Jag måste å det varmaste rekommendera att ni skaffar Drive-By Truckers senaste skiva. Altcountrymagi på hög nivå.

Om jag vore lite rikare och lite dummare...

...så skulle jag köpa en alldeles underbar Fender Precision från 1956 för 69 000:-

Två i en

- Tjena!
- Tja!
- Du jag har en idé för en dubbelutgåva.
- Jaha?
- Du vet VÄRLDENS BÄSTA musikfilm?
- öh...vadå, Streets of Fire, eller?
- Nej, nej. THE LAST WALTZ.
- Ah, just det. Den där gamla, ja.
- Om man skulle göra en dubbel-DVD med den och... håll i dig nu...
- Ja?
- Världens SÄMSTA musikfilm.
- Eh...
- Vore inte det en kul idé?
- Du får driva det projektet själv. Jag lägger mig inte i.

Ta i trä

Min laptop pajade igår.

Laddade för ett storgräl med leverantören. Det kom på skam. Efter en minut i telefonkö kom jag fram till en oerhört servil ung man som hjälpte mig att hitta var serienumret stod, inte suckade uppgivet när jag inte visste exakt vilken DVD-brännare som satt i burken och var vänlig nog att tro mig när jag sa att jag inte hade varit oaktsam med datorn. Nu har jag visserligen inte varit det, men det är en vanlig invändning när man ska klaga på någonting som gått sönder.
(Jag kan berätta många och långa historier om hur vissa leverantörer av mobiltelefoner beter sig när deras produkt pajar. Jag nöjer mig med att ge det goda rådet att aldrig köpa en samsung-mobil.)

Hur som helst lovade den unge mannen att ny DVD-enhet och laddare skulle finnas hos mig på fredag.
Ta i trä.

Lyteskomik

Ligger hemma sjuk. Igår var jag för dålig för allt. Idag har jag tittat på ett par gamla South Park-avsnitt och bläddrat bland filmer som ligger osedda. Till slut fastnade jag så klart för en jag redan sett.



Filmen "Dig!" är en av de absolut bästa rockfilmerna som gjorts. Det är en dokumentär om de två banden The Brian Jonestown Massacre och The Dandy Warhols.

Utan att försöka sammanfatta filmen kan man väl säga att den som är ute efter att se musiker knarka, slåss, bli blåsta av skivbolag, vara missunnsamma mot varandra, bli knäppa på riktigt eller bara bete sig allmänt illa får sitt lystmäte.

Den är både tragisk och ofrivilligt komisk. Ingen av de medverkande framstår som någon speciellt intelligent person.

Den som trodde att "Some Kind of Monster" handlade om dysfunktionella rockstjärnor bör se "Dig!". Detta är allvarligt svineri.

Lådans lov

Min hälsomedvetna hustru har just nu vit månad. Det gör att mitt förhållande till drickandet förskjuts lite från sin normala position. T ex korkar man inte gärna upp en chianti till tisdagspastan, eftersom man blir tvungen att tömma hela på egen hand. Eller så känner man sig extra skamsen när en torsdagsutgång med ett par polare slutar med smygande hemkomst vid halvtre. (Vill dock påpeka att det aldrig gnällts eller förebråtts kring denna typ av incidenter, skammen ligger helt hos mig själv.)

Och så har jag upptäckt lådans hemlighet.

Missförstå mig rätt, jag har betraktat lådvin som en användbar produkt i flera år. En bra kartong är helt rätt när man har en enklare fest eller när man ska till landet. Den är också bra att ha stående för ett vardagsglas då och då eller en svätt i grytan.
Men dess verkliga storhet har gått mig förbi. Tills nu.
Det är nämligen så att med lådvin vet ingen annan än du hur mycket du dricker. Du kan därför dricka så lite eller så mycket du vill utan att någon annan kan lägga sig i det.

Om du är hemma med din tillfäligtvis torrlagda fru så kan du ta ett glas till biffen på lördagskvällen. Men du kan också fylla på glaset två, tre eller varför inte fyra gånger medan du går ut i köket på andra ärenden.
Även om du är på en fest och inte känner märkbart för att dricka spelar lådvinet dig i händerna. För när den svenska alkoholpenalismen sätter i (vadå, ska du inte ha ett glas till, är du pingstpastor eller?) så kan man alltid gå och fylla på lite lagom, eller säga att man redan har fyllt på. Det är betydligt svårare att avslöja detta som lögn än om man kan se att flaskan är orörd.

Lådans största välsignelse är att den låter oss dricka ifred, så mycket eller lite vi vill.

Nu väntar vi bara på champagne i Soda Stream-maskinen.

Cal Gustf

Missa för allt i världen inte Kjell Häglunds magnifika sågning av kungafamiljen.

Nyårslöfte

Jag lovar att 2008 års blogginlägg ska bli mer innovativa än 2007:s sista.
Ikeagnäll känns lite pinsamt så här i efterhand. Det är inte direkt någon originell ståndpunkt vi snackar om.