Amerikaners förhållande till mat

Att göra en resa i USA i matens tecken är att få en överdos av bekräftade fördomar. En stor del vanliga människor äter fel, för mycket och för ofta. Det är mer regel än undantag att folk går omkring med en jättelik läskmugg eller en smaksatt, sötad latte i halvlitersformat. Folk verkar tugga på någonting mest hela tiden och snabbmatsrestauranger är verkligen så vanliga att de blir svåra att undvika i längden. Portionerna är så stora att en vanlig, svensk hamburgertallrik ser ut som ett mellanmål. Och så fort man kommer utanför storstäderna ser man dem precis överallt - de sjukligt feta. Alltså inte de som bara borde ut och jogga lite eller kanske skulle behöva hoppa bullen till kaffet, utan de som behöver köpa två säten på bion och ligger sönder operationsbord, vi snackar 200 kilo och därutöver. Och de är inte få.
Kalifornien är då trots allt en stat där hälsosam livsstil och bättre mat lyfts fram på ett helt annat sätt än i övriga USA. Du kan alltid få den fräschaste sallad med avokado och halstrad tonfisk här, och gymmen står som spön i backen. Men även på dessa vanliga restauranger märks amerikanernas fixering vid storlek och mängd.
Vi åt middag på en av många rekommenderad restaurang i San Diegos Hillcrestkvarter, kända för sin ungdomlighet och gaytäthet. Alltså ett ställe där hälso- och kroppsmedvetenheten kunde antas vara betydande.
Servitören kom med våra varmrätter - en i var hand - och såg ansträngd ut. Det var inte så märkligt eftersom tallrikarna var bland de största jag sett, uppskattningsvis 60 cm i diameter. Och de var inte tomma på mat, om jag säger så. Vi åt för glatta livet, men lyckades knappt få det att synas på de jättelika faten. Jag lämnade minst hälften kvar av min anka (det var ankbröst, jag undrar faktiskt hur många som gick åt till min portion!) och C var tvungen att gömma sina crabcakes under salladen för att inte verka otacksam.
När seritören bar ut tallrikarna frågade vi, halvt på skämt, om han inte fick ont i ryggen av att kånka all denna mat.
"Det handlar om att lyfta rätt", svarade han. "Men visst skulle vi behöva en massör här!".

---

Den ganska så lysande San Franciscorestaurang där vi provade åtta sorters ostron och den franske hovmästaren förförde min hustru med att bjuda på Palmes d'or 1997 kändes märkligt malplacerad i USA, fast ändå helt naturlig i San Francisco. Ett ställe där storleken inte var avgörande och där de minsta ostronen smakade mest. Vi kände att vi var i vårt naturliga element.

Fast efteråt gick vi och högg varsin pizzaslice för att bli mätta.