Vi var på lägenhetsvisning i söndags. En på pappret perfekt 3:a på ungefär 90 kvadrat. En för de flesta Stockholmspar och mindre familjer teoretiskt helt lysande lägenhet. Läget, planeringen, storleken och även den förhållandevis vettiga prisnivån stämde. Det var ett trevligt 20-talshus. Gården var välskött och skulle bli lummig framåt våren. Utsikten från vardagsrum och kök kändes ljus och fin. Men någonting stämde inte.
Lägenheten präglades nämligen av enormt taskig smak.
Nu menar jag inte den där nervöst homestagade, svenska "nedtonade" medelklassinredningen som man konfronteras med i stort sett varje gång man går och tittar på en ny bostad. Och inte heller menar jag ett halvrisigt hem ihopslängt i en hast av människor utan tid/pengar/intresse att ha det fint omkring sig. Ånä.
Här snackar vi dålig smak på riktigt allvar.
Vardagsrummet och hallen gick i två omsorgsfullt utvalda nyanser av pistagegrönt. Bägge på tok för mörka, vilket gjorde att den i grunden ganska så ljusa och fina genomgående våningen fick en instängd känsla. På golvet låg halvmörka tarkettgolv, lite för blanka för sitt eget bästa. Vartenda liten rispa som någonsin gjorts i dem syntes lång väg. Dessa doldes nödtorftigt av lite för grälla "orientaliska" mattor. Alltså inte den sobra, vackra Iranska sorten, utan den vars mönster mest påminner om maginnehåll. På den minsta väggen i vardagsrummet satt en 46-tums plasma-TV som man gick in i om man inte vaktade sina steg. Till denna var ett intrikat hemmabiosystem av typen "stora högtalare som ser häftiga ut" inkopplat. Sladdarna hängde här och var. Mannen i huset (gissar jag helt sexistiskt) verkade dessutom lida av ett svårt Martin Timell-komplex, eftersom uppskruvning av lampor, döljande av sladdar bakom socklar och skenor och figursågning av golv kring rör och kanter bar amatörismens stolta varumärke likt en röd, bultande finne på näsan.
Från badrummet hördes skrik och suckar om vartannat. En budgetrenovering som hade gått snett blev som en otäck trafikolycka; ingen ville egentligen, men alla var tvungna att titta ändå. Den mest iögonenfallande detaljen i detta var att de använt det överblivna mörka golvet från hallen till att sätta på väggen och badkarskanten.
Utöver detta var naturligvis möblemang, "konst" och alla andra färgval helt konsekventa med redan nämnda vidrigheter.
C och jag gick runt och förundrades över hur denna i grunden fina lägenhet med ett par tämligen enkla grepp hade gjorts i princip obeboelig för människor med ledsyn och därutöver i behåll.
Och på natten låg jag och resonerade för mig själv. Visst, en ommålning och fixning av golv och lister skulle inte bli alltför dyr. Badrummet skulle sannolikt gå att rädda från den allra värsta misären. Det skulle kunna bli en ljus och harmonisk bostad försökte jag övertyga mig själv om.
Men jag måste erkänna att oron i mig fortsatte - kommer jag någonsin helt att kunna tänka bort hur allting såg ut när den visades?
Den kommer aldrig att få chansen att göra ett gott första intryck på mig igen i alla fall.
