Rätt kvinna på rätt plats

Visst känns det som att Charlotte Perelli skulle kunna ha Belgrad som hemmaplan? Hon har liksom något östeuropeiskt över sig...

Vem var det som betalade 100 000 för att se Led Zeppelin?

Andres Lokko skriver om The Zombies återförening och sångaren Colin Blunstones storhet. Det är svårt att lägga till så speciellt mycket. Som vanligt lämnar Lokko en snårskog av korsreferenser omkring sig, ungefär som för att skrämma bort de som inte riktigt pallar att ge sig hän på riktigt. Men hans starka erkännande och hyllning går inte att ta miste på.

Historien om The Zombies är märklig.
De fick en tidig hit med "She's not There" 1964 men misslyckades med alla uppföljare.
1968 bestämde de sig för att spela in ett sista album och sedan lägga av. Eftersom de inte var några stora artister fick de inte heller någon budget att tala om. Vid denna tid hyrde Paul McCartney in symfoniorkestrar, bleckblåsare och fyra steinwayflyglar till Abbey Road-studion, medan The Zombies inte ens hade råd att avlöna en stråkkvartett. Räddningen blev ett nyligen uppfunnet instrument som kallades Mellotron - en slags ursampler där man kunde spela upp inspelade ljud i klanger (ironiskt nog är den mest igenkänd på Beatles' "Strawberry Fields"). Genom sin annorlunda produktion, Rod Argents och Chris Whites låtskriveri och naturligtvis Colin Blunstones fantastiska röst lyckades de göra en skiva som var en av det sena sextiotalets absoluta höjdpunkter.
Till ingen nytta.

Ingen brydde sig om skivan i England, där de stora banden dominerade sönder 1968.
The Zombies upplöstes samma år.
1969 upptäckte Al Kooper skivan och såg till att den gavs ut i USA. Singeln "Time of the Season" blev trea på Billboard och skivan såldes bättre än någon kunnat föreställa sig.
Men eftersom bandet var upplöst kunde de inte åka över och smida vidare på sin framgång. Och vad värre var; detta öppnade för andra band som kallade sig för "The Zombies" att rida på framgången.

---

Förra veckan återförenades de kvarvarande medlemmarna för att framföra hela Odyssey and Oracle låt för låt, 40 år efter att den släpptes. Två kvällar i London. Jag hade gärna stått där och gråtit bredvid Lokko.

De har spelat i Köpenhamn och Oslo, men naturligtvis inte i Sverige. Kan någon ta hit dem, snälla? Jag lovar att komma och humpa/koka kaffe/spela skivor/stämma gitarrer/göra annonser eller vad fan som än krävs.

Här hittade jag ett litet klipp från förra veckan. Visseligen är kvaliteten sådär, men vad sägs om den 62-årige Colins röst?












Colin Blunstone står näst längst till höger.

Snart är väntan över...

...snart kommer den:



















Helena Bergström och Richard Wulff som rockstrjärnor. Wohooo.

Kan vi inte byta ut Colin Nutley mot, säg, Usama bin Ladin eller lite kärnavfall?

Helt plötsligt...

...blev jag sugen på en tonfiskmacka, UTAN majonnäs.

Kan någon peka på var i Svea Rikes Lag det står att man inte får servera en sådan?

Det verkar lättare att få tag på knark.



Eller så får jag göra den själv.

Dagens underhållning

Museum of Hoaxes

Mycket roligt.

Idag får man inte klappa tjejer på huvudet och säga "lilla gumman"

Joni Mitchells låt till den kvinnliga aviatrisen Amelia Earhart kan vara ett bra soundtrack till den internationella kvinnodagen.

Texten är precis sådär härligt pretentiös och poetisk som när Joni är som bäst. Och naturligtvis landar den i kraschad kärlek:

I was driving across the burning desert
When I spotted six jet planes
Leaving six white vapor trails across the bleak terrain
It was the hexagram of the heavens
it was the strings of my guitar
Amelia, it was just a false alarm

The drone of flying engines
Is a song so wild and blue
It scrambles time and seasons if it gets thru to you
Then your life becomes a travelogue
Of picture-post-card-charms
Amelia, it was just a false alarm

People will tell you where they've gone
They'll tell you where to go
But till you get there yourself you never really know
Where some have found their paradise
Other's just come to harm
Oh Amelia, it was just a false alarm

I wish that he was here tonight
It's so hard to obey
His sad request of me to kindly stay away
So this is how I hide the hurt
As the road leads cursed and charmed
I tell Amelia, it was just a false alarm

A ghost of aviation
She was swallowed by the sky
Or by the sea, like me she had a dream to fly
Like Icarus ascending
On beautiful foolish arms
Amelia, it was just a false alarm

Maybe I've never really loved
I guess that is the truth
I've spent my whole life in clouds at icy altitude
And looking down on everything
I crashed into his arms
Amelia, it was just a false alarm

I pulled into the Cactus Tree Motel
To shower off the dust
And I slept on the strange pillows of my wanderlust
I dreamed of 747s
Over geometric farms
Dreams, Amelia, dreams and false alarms




Magi.

Det går inte att sluta skratta åt det här

Comic Book Guy sjunger för barnen på dagis.

Gällivarehäng för miljoner

Ja jävlar.
Att Stockholms största jeansnörd, Örjan Andersson, lyckats bra med att göra egna braxor är ingen nyhet. Men att han och hans partners skulle bli asrika på kuppen var mer än jag kunde räkna ut. Fan vad kul.

HM köper nämligen företaget bakom Cheap Monday. För 564 miljoner.

Så framgångsreceptet är: satsa rejält på det du brinner för. Jobba hårt. Och var inte feg.
Det värmer hjärtat att det är någonting så pass kompromisslöst och eget som Weekday/Monki som blir en succé. Det blir liksom en knäpp på näsan för alla nervösa, marknadsanpassade och räknenissekontrollerade företag som desperat letar framgång.

Hatten av.

"He was never called an asshole"

Dagens låt: Pablo Picasso med Modern Lovers.

Tack Unni för roliga Jonathan Richman-anekdoter igår!