Amerikaners förhållande till mat

Att göra en resa i USA i matens tecken är att få en överdos av bekräftade fördomar. En stor del vanliga människor äter fel, för mycket och för ofta. Det är mer regel än undantag att folk går omkring med en jättelik läskmugg eller en smaksatt, sötad latte i halvlitersformat. Folk verkar tugga på någonting mest hela tiden och snabbmatsrestauranger är verkligen så vanliga att de blir svåra att undvika i längden. Portionerna är så stora att en vanlig, svensk hamburgertallrik ser ut som ett mellanmål. Och så fort man kommer utanför storstäderna ser man dem precis överallt - de sjukligt feta. Alltså inte de som bara borde ut och jogga lite eller kanske skulle behöva hoppa bullen till kaffet, utan de som behöver köpa två säten på bion och ligger sönder operationsbord, vi snackar 200 kilo och därutöver. Och de är inte få.
Kalifornien är då trots allt en stat där hälsosam livsstil och bättre mat lyfts fram på ett helt annat sätt än i övriga USA. Du kan alltid få den fräschaste sallad med avokado och halstrad tonfisk här, och gymmen står som spön i backen. Men även på dessa vanliga restauranger märks amerikanernas fixering vid storlek och mängd.
Vi åt middag på en av många rekommenderad restaurang i San Diegos Hillcrestkvarter, kända för sin ungdomlighet och gaytäthet. Alltså ett ställe där hälso- och kroppsmedvetenheten kunde antas vara betydande.
Servitören kom med våra varmrätter - en i var hand - och såg ansträngd ut. Det var inte så märkligt eftersom tallrikarna var bland de största jag sett, uppskattningsvis 60 cm i diameter. Och de var inte tomma på mat, om jag säger så. Vi åt för glatta livet, men lyckades knappt få det att synas på de jättelika faten. Jag lämnade minst hälften kvar av min anka (det var ankbröst, jag undrar faktiskt hur många som gick åt till min portion!) och C var tvungen att gömma sina crabcakes under salladen för att inte verka otacksam.
När seritören bar ut tallrikarna frågade vi, halvt på skämt, om han inte fick ont i ryggen av att kånka all denna mat.
"Det handlar om att lyfta rätt", svarade han. "Men visst skulle vi behöva en massör här!".

---

Den ganska så lysande San Franciscorestaurang där vi provade åtta sorters ostron och den franske hovmästaren förförde min hustru med att bjuda på Palmes d'or 1997 kändes märkligt malplacerad i USA, fast ändå helt naturlig i San Francisco. Ett ställe där storleken inte var avgörande och där de minsta ostronen smakade mest. Vi kände att vi var i vårt naturliga element.

Fast efteråt gick vi och högg varsin pizzaslice för att bli mätta.

Gay Hippie Commie capitol of the world

Man svettas i branta backar, man trängs på spårvagnar. Man käkar Ben & Jerrys i hippiekvarteren och träffar galna knarkare som skriker "I like your hairstyle" och "We need more guns in this fuckin' city". Man går omkring i Chinatown och tittar förundrat och sedan blir man pålurad nykokt krabba nere i Fishemans Wharf - inte för att den är direkt äcklig. Sedan så tittar man på utsikten från Telegraph Hill, tar en öl på en liten sportsbar, blir lite tårögd över hur trevliga alla verkar vara och så frossar man i den fräschaste salladen med halstrad tonfisk som går att fantisera ihop. Och så går man ner i bögkvarteren där man t ex hittar en djuraffär med tuggleksaker för hundar i form av George W Bush och gamla skruttiga bögfarbröder som är nyfriserade, välparfymerade och har omsorgsfullt strukna rosa skjortor.
Man blir kort sagt en enda lång turistkliché i San Francisco. Det går liksom inte att värja sig emot det. För egen del är jag inte så nödbedd, det här är en av världens trevligaste städer, men det är alltid lite läskigt att göra som alla andra alltid har gjort...

Idag bär det hur som helst av till Napa Valley, där vi ska leka Sideways i ett par dagar. Det lär nog kunna bli en klichéfest det också - men tyvärr lyckades jag inte hyra någon sunkig Saab-cabriolet.