I buy pink sheet

Att Pink Floyd får Polarpriset är så väntat att jag först trodde att jag läste en gammal nyhet - att de egentligen fick priset 1999 och att någon råkat publicera om artikeln nio år senare.
Det är också väntat att prisnämnden - i vilken Tomas Ledin för övrigt är suppleant - bara sitter och betar av alla kategorier popmusik de tycker ska belönas på ett eller annat sätt. Den feghet och undermåliga musikaliska allmänbildning som måste prägla denna samling individer gör mig lite mörkrädd, men mest full i skratt.

Pink Floyd är utan tvekan en institution och var stilbildande på flera sätt. Den första perioden med Syd Barrett är underbar, jag har alltid haft en soft spot för galningar. Den efterföljande proggrockperioden gav skivor som den stentrista Dark Side of the Moon och den svartsynta The Wall. Visst hade jag som alla andra gymnasister en period när jag gick omkring med "Shine on You Crazy Diamond" i freestylelurarna, men det var länge sedan dessa skivor hade någon betydelse för mig eller vilken annan människa som helst som lämnat puberteten mentalt.

Och nu ropar alla musiknördar att det är dags att ändra på prispolicyn.
Men faktiskt så undrar jag vad i helvete de skulle göra istället.

Det finns många "självklara val" kvar av pristagare som alla svennebananer hört talas om.

Det absolut bästa vore väl att ha en enda fet jävla jättegala dit alla som man ändå vet kommer att få priset är bjudna. Och så delar man ut stiftelsens alla 40 miljoner till dem, så är det hela över och avklarat, och så har man haft en sjuhelvetes fest som alla minns för all evinnerlighet.
Och så är pengarna slut. Pang bom.
Å andra sidan skiter nog många av artisterna i priset. För vad ska Prince göra med en löjlig miljon och en patetisk galamiddag dit Martin Stenmarck blivit inbjuden för att sjunga "Kiss" i en frustande version, kompad av Anders Berglunds orkester? Varför skulle Lou Reed sitta där och konversera Silvia? Och vem skulle förstå någonting av Donald Fagens och Walter Beckers tacktal? Och skulle Iggy överhuvudtaget kunna bete sig på ett normalt sätt?

Frågorna hopas. Och jag inser att jag har svårt att bry mig och uppröras. Det blev ett tamt blogginlägg - symptomatiskt för den ljumma avmättnad som fyller sinnet när man lyssnar på årets pristagare.

Tillägg:

Det patetiska i att det är rika, vita, äldre män som dominerar bland pristagarna är liksom så uppenbart idiotiskt att det knappt ens är värt en tanke.