Saffransfenomenet

De senaste sex gångerna på ICA har jag glömt att köpa saffran.
Den första gången infann sig när jag gick själv besökte butiken och då gick det att avskriva på mitt vanliga slarvkonto. Den andra gången var min välorganiserade hustru med och bockade minutiöst av inköpen på sin lista. Då kallade vi det otur. Gång tre och fyra skrattade vi åt det hela. "Det verkar som att vi undermedvetet inte vill köpa saffran", sa vi till varandra. Den femte gången var det direkt överraskande. Vi stod och mumlade "saffran, saffran, saffran" som ett mantra till varandra i kön till kassan. Och naturligtvis lyckades vi glömma det.
Den sjätte gången var igår och verkar direkt övernaturlig. Vi stod även denna gång och tjatade om saffran till varandra, ända in i kaklet. Och det var som förgjort.
Eftersom vi befinner oss på landet och mina föräldrars hus ligger 20 meter bort så kunde jag länsa deras kök och hittade en saffranspåse som gick ut förra året. Fisksoppan var räddad.

Men kan någon förklara varför saffran verkar ha någon sorts magisk vilja att hålla sig undan från vårt hem?

Om lukt

Härom veckan befann jag mig av någon anledning på en tillställning där det röktes och dracks. Och blev nostalgisk.
Inte bara för att jag från min tid som rökare minns hur extra gott det var med en cigg när man tog sig ett glas, utan också för att det påminde om hur det brukade lukta på krogen förut. På den tiden jag gick ut mycket och hade extra kul. Nuförtiden går jag ut mer sällan och är såklart jätteglad att slippa komma hem från krogen och lukta askopp, men ändå. Det var något visst med den där tiden.

Och i lördags klev jag in i den nybyggda, märkligt amerikansk mall-liknande skapelsen Nacka Forum. Och det var något som kändes otidsenligt. Det var inte bara konsumismen och Nackabornas livsstilsmarkörer i form av SUV:ar och seglarjackor som var gjorde mig lite illa till mods. Det luktade dessutom rejält med rakvatten. Och jag började fundera. Frågade C hur många män under 50 hon kände som fortfarande använde rakvatten i någon utsträckning att tala om. Hon kunde inte droppa ett enda namn.

Och när jag själv tänker efter så tror jag att jag inte använt rakvatten sedan jag slutade röka. Kan det hänga ihop, tro?

Förvirrande.

Utmaning

Udda har utmanat mig och jag har vaknat ur bloggdvalan. Tillfälligt i alla fall...

Första bästa kompis Jonas G, granne i Bromma.

Första bil En gul SAAB V4 från 1976. Rattväxel, ingen radio. Som jag älskade den.

Första kärlek Lina W på dagis. Vi pussades under filten i kuddrummet. Alla mina kompisar stod och skrek som om de just bevittnat en avrättning.

Första husdjur Katten Simon. Oöverträffad råttjägare.

Första semester Till Danmark. Till min stora besvikelse kom vi inte till Legoland den gången, dock.

Första jobb I postrummet på min pappas jobb vid 13 års ålder. Intjänade pengar gick till min första bas.

Första köpta skiva Kim Wilde: Select.

Första piercing Vänster örsnibb. Har dock inte burit ring i örat sedan 1992.

Första konsert KSMB på Bromma Gymnasium.

8 senaste
Senaste alkoholdrycken En Staropramen på Södra teaterns bar.

Senaste bilfärd Till ICA Maxi i Nacka för att utföra den tokvuxna aktiviteten storhandling.

Senaste filmen du såg Changeling. Bra, men konventionell.

Senast ringda telefonsamtal Nicke.

Senaste bubbelbadet I don't do bubbelbad.

Senast spelade CD-skiva CD? Jag använder datorn och iPoden. Men Big Star, nya Soundtrack of our Lives och lite Velvet Underground lyssnade jag på igår.

Senaste gången du grät Ett par veckor sedan.

Senaste måltiden Kikärtsgryta och egentillverkad hoummus

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar Nej. Men jag har legat med ett par av dem.

Blivit arresterad Nej.

Blivit kär vid första ögonkastet Många gånger.

Fastnat med blicken i någons urringning O ja. Men jag är nog mer en "ass man".

Sagt att du älskar någon utan att mena det Filosofisk fråga. Jag har nog alltid trott att jag menat det när jag sagt det.

Busringt till någon Skojar du? Jag hade svart bälte i busringningar i 12-årsåldern.

7 saker du har på dig
1. Japanska jeans

2. T-shirt med Flaming Lips-tryck

3. Gubbkofta

4. Invandrarscarf

5. Vigselring

6. Orange dykarklocka

7. Bruna Nike ACG

6 saker du har gjort idag
1. Lagat frukost.

2. Kollat efter nya avsnitt av favoritserierna på EZTV

3. Läst tidningarna

4. Tömt kattlådan.

5. Gjort en kaffe till

6. Gått till kontoret

5 favoritsaker utan rangordning
1. Katterna

2. Min musikserver

3. Min hustru

4. Espressomaskinen

5. Min vita P-bas

4 personer du kan berätta allt för
Min bror

Johan

Nicke

Kanske du?

3 val
Blått eller rött? Blått

Sommar eller vinter? Sommar så klart

Choklad eller chips? Choklad alla gånger

2 saker att göra innan du dör
1. Besöka Japan

2. Hålla i en lejonunge

1 sak du ångrar
Att jag inte lärde mig fler språk när jag var yngre.

Ja, jag är en patetisk gubbe...

...som tycker att Cream var fantastiska.



För att citera en god vän; "Cream krossar".

DDR

Det var kö utanför Systembolaget på Götgatan ikväll. Det stod alltså en vakt och släppte in folk på samma sätt som man gör på nattklubbar - fast ändå inte. Hade de haft en pointer hade jag gått före kön, eftersom jag är en bra kund som alltid handlar bra grejer och förmodligen skulle dricksat ganska bra om det var kutym.

Så, just när man för ett ögonblick lyckats glömma att man befinner sig i den gråaste betongförorten till Tjernobyl, där politruker med illasittande kostymer ska detaljstyra över hur man väljer att leva sitt liv, just då ska man få sig en örfil och ett hånflin. För man ska inte tro att man kan göra som man vill när det finns någon som vet bättre!

MEN VISST KÄNNS DET SKÖNT ATT VI BOR I ETT LAND DÄR VI BRYR OSS OM VARANDRA OCH DÄR INGEN SKA KUNNA SÄLJA OSS EN FLASKA VIN EFTER KL. 19.00 EN FREDAGKVÄLL!

Höstens intåg

Nu är det skördetid!
Svamp, lingon och äpplen tänker du. Det gör inte jag.

Jag tänker på TV-serier. Höstsäsongen av många favoritserier har dragit igång och jag kan exklusivt för mina stackars läsare ge en vägledning.

House: Börjar bra. Hugh Laurie är lika endimensionellt psykopatisk som vanligt. Kommer Wilson försvinna för gott ur serien? Hoppas det!

Dexter: Börjar konstigt, men hoppet är verkligen inte ute. Allt går lite för bra för honom och hans stepford wife. Ingen är honom på spåren och han börjar t o m bli lite klantig; Ett mord i självförsvar? Dexter, Dexter, du börjar tackla av. Förhoppningsvis kommer ångesten och paranoian tillbaka med full kraft snart - då kommer denna säsongsöppning bara att vara en grymt rolig kontrast till mörkret.

Grey's Anatomy: Börjar ganska tråkigt. Eller rättare sagt, första minuten av säsongen är fullkomligt lysande, men sedan är allt sig likt. Meredith är lika tjatigt velig som vanligt och är precis lika osäker på sitt förhållade till Derek som någonsin. Det enda befriande med detta är att alla andra rollkaraktärer också är rejält trötta på henne och uttrycker det med all önskvärd tydlighet.

Californication: Vi är många som älskade första säsongen, men känner oss tveksamma till hur den andra börjar. Visserligen har David Duchovny redan hunnit få stryk och ge cunnilingus till fel kvinna på grund av dåligt mörkerseende, men han är ända på tok för harmonisk för att man ska känna igen sig. Precis som i Dexters fall väntar vi ivrigt på att den riktiga ångesten ska slå till.

Desperate Housewives: Börjar uselt. Greppet att i ett slag flytta historien fem år framåt framstår bara som en - ehm - desperat handling. Samma tråkiga karaktärsstereotyper som förut, den vimsiga Susan, den elaka Edie, den hetlevrade men reko Lynette och man orkar knappt med att se tråkiga Bree utan att få ont i huvudet. Att Gabrielle skulle fått ridbyxlår och blivit mamma till en tjock unge var säkert en kul idé när manusförfattarna konferenskrökade i vintras, men nu framstår den som långsökt och svårköpt. För min del är hoppet nu ute vad gäller denna serie, men det lär väl bli svårt att sluta titta på den, ungefär samma sätt som när man inte kan låta bli att titta på en bilolycka eller en ovanligt full person som inte blir insläppt på Riche och istället vinglar iväg till korvgubben på hörnet.

Mad Men: Börjar lysande. Den snyggaste serien har också blivit en av de mest välskrivna. Andra säsongen ser ut att bli en klassiker.

Heroes: Börjar tråkigt. Tidsresorna gör att serien blir svår att hänga med i och att Skylar blir osårbar i första avsnittet känns som ett riktigt stolpskott. Hoppet är inte ute, men det lovar inte gott. Att serien skapades som en motreaktion till Lost känns ironiskt, eftersom Heroes nu i likhet med denna serie bara blir mer svårbegriplig för varje nytt avsnitt. Det mest spännande som hänt är att Mohinder också får superkrafter... eller får han det?



För övrigt kan jag tillägga att jag inte har en aning om när dessa serier har säsongspremiär i Sverige. Jag laddar ner och skulle om jag kunde gärna betala för det.

Idag...

...måste du lyssna på Stevie.

Sex underligheter

Jag har blivit utmanad av hustrun att skriva ett blogginlägg där jag beskriver sex underliga saker om mig själv (som om hon inte visste!)...

1. Jag minns sinnessjukt mycket låttexter och melodier. Det är som ett svårt handikapp, då korsreferenser och slingor dyker upp i mitt huvud varje gång jag hör något nytt. Jag kunde som partytrick ett tag sjunga vilken TV-seriesignatur från vilken tidsålder som helst på stående fot.

2. Jag trodde att det hette behändlig fram till 29 års ålder.

3. Jag gick hos pianolärare i fyra år utan att han upptäckte att jag inte kunde läsa noter.

4. Jag tycker att bilkörning på egen hand är riktigt trevligt. Jag sjunger högt, äter godis och pratar med mig själv. Har inga problem att köra 30 mil i ensamhet, bara jag har rätt musik att sjunga med till.

5. Jag valde att börja spela elbas för att jag 1984 hörde en tjej på radio säga att det var ett sexigt instrument.

6. Jag slutade röka för sex år sedan, men tänker trots det nästan varje dag på hur gott det vore med en cigg.

Stackars barn

Det finns ett helt briljant South Park-avsnitt där apokalypsens fyra ryttare frammanas av att ordet "shit" nämns på nationell TV.

I själva programmet sitter en räknare som visar hur många gånger det otäcka ordet används.



Här hemma i Sverige tydligen allas favorittransa använt begreppet "kåt" under Allsång på Skansen. Den nymoralistiska föräldragenerationen knäar under adrenalinchocken.

Läs här.

Själv skrattar jag högt.

Kort resumé

Nu har jag varit bloggledig på tok för länge.
Men eftersom jag inte har någonting fiffigt eller ens intressant att säga så får ni nöja er med en kortversion av min semester:

Flygresa. Öl. Flygresa. Mat. Ouzo. Hotell. Bad. Båtresa. Läsa bok. Bad. Ouzo. Mat. Mat. Öl. Scooter. Båtresa. Taxi. Hotell. Soluppgång. Bad. Mat. Öl. Ouzo. Bad. Mat. Ouzo. Hustru med bruten arm. Sjukhus. Ouzo. Mat. Gipsad hustru. Bad. Mat. Klappa katter. Öl. Båtresa. Läsa bok. Mat. Bad. Hotell. Återseende av kompisar. Öl. Öl. Ouzo. Mat. Bad. Scooter. Klappa katter. Mat. Bad. Läsa bok. Öl. Mat. Ouzo. Sena nätter. Ebba Grön. Sex Pistols. MC5. Ouzo. Bad. Norska barnfamiljer. Bad. Bad. Lite intriger. Öl. Bad. Mat. Lite mer intriger. Mat. Ouzo. Bad. Bad. Öl. Båt. Hotell. Knarkarkvarteren i Aten. 41 grader. Mat. Öl. Flyg. Hemma.

Ett möte mellan två mycket svenska typer

"20-någonting som vuxit upp med Hassan och curlingföräldrar" möter "kvinnan som blir kränkt av allt"

Stor underhållning uppstår för oss andra.

Höjden av fotsvett

Min husläkare drog precis ut 135 ml vätska ur mitt högra knä. Husläkaren, som är en kille i 30-årsåldern, var märkbart förtjust - han tyckte att detta var "ett roligt ingrepp" och att det var "häftigt med så mycket vätska!"
Själv tycker jag mest att det känns skönt att kunna böja knät igen. Men jag gläds åt min husläkares entusiasm inför sitt yrke.

Vin och sång: facit

Som både musik- och vindiggare är det kul att läsa om hur forskare kommit fram till vilken musik som förhöjer upplevelsen av olika typer av vin.
Och som Stefan Thungren konstaterar i SvD så är forskarnas musiksmak fantastiskt lökig.
Detta måste revideras; här är den oomkullrunkeliga sanningen om hur man matchar vin och musik:

Shiraz: Prettovin. Smakrikt, kraftfullt och stiligt. Lyssna på Beethovens 3:a eller något annat storvulet. Kanske Arcade Fire eller varför inte Heroes?

Cabernet Sauvignon: Rockvin. Lyssna på Faces eller The Who. Om du gillar hårdare rock kan du dricka sprit istället.

Chardonnay: Brudvin. Lyssna på Luther Vandross eller Donny Hathaway för den där riktiga tjejtjusarfeelingen.

Merlot: Snällt vin. Behöver lite punk, Motörhead eller allmänt dålig attityd för att bli drickbart.

Pinot Noir: Smartare vin. Lyssna på Steely Dan, Joni Mitchell eller Velvet Underground för att komplettera känslan att du är intelligentare än din omgivning.

Sauvignon Blanc: Elegant och krispigt. Miles från -61 är en perfekt ljudtapet till där du sitter och känner dig så jävla suave.

Zinfandel: Roubust vin med bägge fötterna på jorden. The Band eller Johnny Cash är de musikaliska motsvarigheterna - killar som inte bangar för lite skit under naglarna.

Riesling: Vinet luktar för fan badboll. Hur svårt kan det vara? Beach Boys såklart.


Kan tänka mig att återkomma i ämnet.

I buy pink sheet

Att Pink Floyd får Polarpriset är så väntat att jag först trodde att jag läste en gammal nyhet - att de egentligen fick priset 1999 och att någon råkat publicera om artikeln nio år senare.
Det är också väntat att prisnämnden - i vilken Tomas Ledin för övrigt är suppleant - bara sitter och betar av alla kategorier popmusik de tycker ska belönas på ett eller annat sätt. Den feghet och undermåliga musikaliska allmänbildning som måste prägla denna samling individer gör mig lite mörkrädd, men mest full i skratt.

Pink Floyd är utan tvekan en institution och var stilbildande på flera sätt. Den första perioden med Syd Barrett är underbar, jag har alltid haft en soft spot för galningar. Den efterföljande proggrockperioden gav skivor som den stentrista Dark Side of the Moon och den svartsynta The Wall. Visst hade jag som alla andra gymnasister en period när jag gick omkring med "Shine on You Crazy Diamond" i freestylelurarna, men det var länge sedan dessa skivor hade någon betydelse för mig eller vilken annan människa som helst som lämnat puberteten mentalt.

Och nu ropar alla musiknördar att det är dags att ändra på prispolicyn.
Men faktiskt så undrar jag vad i helvete de skulle göra istället.

Det finns många "självklara val" kvar av pristagare som alla svennebananer hört talas om.

Det absolut bästa vore väl att ha en enda fet jävla jättegala dit alla som man ändå vet kommer att få priset är bjudna. Och så delar man ut stiftelsens alla 40 miljoner till dem, så är det hela över och avklarat, och så har man haft en sjuhelvetes fest som alla minns för all evinnerlighet.
Och så är pengarna slut. Pang bom.
Å andra sidan skiter nog många av artisterna i priset. För vad ska Prince göra med en löjlig miljon och en patetisk galamiddag dit Martin Stenmarck blivit inbjuden för att sjunga "Kiss" i en frustande version, kompad av Anders Berglunds orkester? Varför skulle Lou Reed sitta där och konversera Silvia? Och vem skulle förstå någonting av Donald Fagens och Walter Beckers tacktal? Och skulle Iggy överhuvudtaget kunna bete sig på ett normalt sätt?

Frågorna hopas. Och jag inser att jag har svårt att bry mig och uppröras. Det blev ett tamt blogginlägg - symptomatiskt för den ljumma avmättnad som fyller sinnet när man lyssnar på årets pristagare.

Tillägg:

Det patetiska i att det är rika, vita, äldre män som dominerar bland pristagarna är liksom så uppenbart idiotiskt att det knappt ens är värt en tanke.

Apropå det förra inlägget...

...så blev jag för en timme sedan ombedd att utföra oralsex på en arg ung man som gick mitt i gatan. Det föregicks av att jag med min ringklocka varskodde honom och hans sällskap om min hastighetsmässigt modesta framfart per cykel.

Jag avböjde.

"Ursäkta"

Det gick fort att halka in i den äktsvenska lunken igen. Man vänjer sig vid att folk inte ber om ursäkt när de dundrar in i en med barnvagnen på ett par dagar.
Men man blir beklämd över vilken jävla tölp svensken i gemen är. I Sverige klämmer vuxna människor sig förbi på tunnelbanan utan att ens ge en urskuldande blick åt något håll. "Här ska jag fram". Och detta sker här hemma, i den någorlunda fritt valda kollektivismens sista utpost på planeten. Ju mer man tänker på det desto mer bisarrt är det. Ty i USA, detta land, det som vi européer anser vara egoismens och den kallhamrade omänsklighetens högborg, är folk extremt hövliga mot varandra. Inte på det där brittiska, lite småstroppiga sättet då man viker sig dubbel för att kvinnorna ska gå av hissen först och måste kalla tonårspojkar i slips för "sir", nej nej. Amerikaners hövlighet känns faktiskt i allmänhet genuin. Man bryr sig om varandra på riktigt. När en stressad mamma ber mig om ursäkt för att hennes barnvagn råkat rulla in i min korg på stormarknaden känns det verkligen som att hon gjort en analys som mynnar ut i ett "aj då, han kanske tyckte det var otrevligt att jag kom i vägen för honom. Det skulle ju jag själv tyckt. Därför kanske jag ska be honom om ursäkt, även om han säkert överlever mitt tilltag."
Viket gör att du inte gör annat än ler och säger "don't worry about it!" i retur.

Och även mitt i de stressade storstäderna San Francisco och San Diego är folk hövliga och angenäma. Det kan ha med den berömda kaliforniska mildheten att göra, men det är fascinerande när en slips som har bråttom till kneget i finansdistriktet helt utan sammanbiten min och med ett brett leende fäller ett "excuse me ladies!", när han skruvar sig förbi fyra turisttanter med rullator på en trång trottoar.

Tänk dig motsvarande man i Stockholm. Han hade förmodligen bara klämt sig förbi utan att ägna en blick åt tanterna från Tranås som invaderat hans fina kvarter.

Jag tror ibland att insikten att vi lever tillsammans i ett samhälle där vi delar utrymme med varandra inte har drabbat svensken. Han är så övertygad att hans rätt att gå på ett visst ställe, föra oväsen, svänga med bilen utan att titta i backspegeln, gå med två barnvagnar i bredd och gå på tunnelbanan trots att folk inte gått av, att den rätten inte invaderar på någon annans frihet. Det skulle kunna vara så, Sverige är trots allt ett till ytan stort land och vi är bara nio miljoner invånare. Trångt är det inte direkt.

Så jag försöker vara överseende och låtsas att den femtioåriga tant som precis satt armbågen i mitt mellangärde när hon ska av tunnelbanan vänder sig om och leende yttrar "Oh, I'm so sorry!", varpå jag får säga "No harm done, madam, have a nice one!". I min dröm, ler vi sedan snällt mot varandra och känner oss som bättre och nöjdare människor resten av dagen. Jag slipper vara irriterad och hon slipper känna sig som en tölp.

Amerikaners förhållande till mat

Att göra en resa i USA i matens tecken är att få en överdos av bekräftade fördomar. En stor del vanliga människor äter fel, för mycket och för ofta. Det är mer regel än undantag att folk går omkring med en jättelik läskmugg eller en smaksatt, sötad latte i halvlitersformat. Folk verkar tugga på någonting mest hela tiden och snabbmatsrestauranger är verkligen så vanliga att de blir svåra att undvika i längden. Portionerna är så stora att en vanlig, svensk hamburgertallrik ser ut som ett mellanmål. Och så fort man kommer utanför storstäderna ser man dem precis överallt - de sjukligt feta. Alltså inte de som bara borde ut och jogga lite eller kanske skulle behöva hoppa bullen till kaffet, utan de som behöver köpa två säten på bion och ligger sönder operationsbord, vi snackar 200 kilo och därutöver. Och de är inte få.
Kalifornien är då trots allt en stat där hälsosam livsstil och bättre mat lyfts fram på ett helt annat sätt än i övriga USA. Du kan alltid få den fräschaste sallad med avokado och halstrad tonfisk här, och gymmen står som spön i backen. Men även på dessa vanliga restauranger märks amerikanernas fixering vid storlek och mängd.
Vi åt middag på en av många rekommenderad restaurang i San Diegos Hillcrestkvarter, kända för sin ungdomlighet och gaytäthet. Alltså ett ställe där hälso- och kroppsmedvetenheten kunde antas vara betydande.
Servitören kom med våra varmrätter - en i var hand - och såg ansträngd ut. Det var inte så märkligt eftersom tallrikarna var bland de största jag sett, uppskattningsvis 60 cm i diameter. Och de var inte tomma på mat, om jag säger så. Vi åt för glatta livet, men lyckades knappt få det att synas på de jättelika faten. Jag lämnade minst hälften kvar av min anka (det var ankbröst, jag undrar faktiskt hur många som gick åt till min portion!) och C var tvungen att gömma sina crabcakes under salladen för att inte verka otacksam.
När seritören bar ut tallrikarna frågade vi, halvt på skämt, om han inte fick ont i ryggen av att kånka all denna mat.
"Det handlar om att lyfta rätt", svarade han. "Men visst skulle vi behöva en massör här!".

---

Den ganska så lysande San Franciscorestaurang där vi provade åtta sorters ostron och den franske hovmästaren förförde min hustru med att bjuda på Palmes d'or 1997 kändes märkligt malplacerad i USA, fast ändå helt naturlig i San Francisco. Ett ställe där storleken inte var avgörande och där de minsta ostronen smakade mest. Vi kände att vi var i vårt naturliga element.

Fast efteråt gick vi och högg varsin pizzaslice för att bli mätta.

Gay Hippie Commie capitol of the world

Man svettas i branta backar, man trängs på spårvagnar. Man käkar Ben & Jerrys i hippiekvarteren och träffar galna knarkare som skriker "I like your hairstyle" och "We need more guns in this fuckin' city". Man går omkring i Chinatown och tittar förundrat och sedan blir man pålurad nykokt krabba nere i Fishemans Wharf - inte för att den är direkt äcklig. Sedan så tittar man på utsikten från Telegraph Hill, tar en öl på en liten sportsbar, blir lite tårögd över hur trevliga alla verkar vara och så frossar man i den fräschaste salladen med halstrad tonfisk som går att fantisera ihop. Och så går man ner i bögkvarteren där man t ex hittar en djuraffär med tuggleksaker för hundar i form av George W Bush och gamla skruttiga bögfarbröder som är nyfriserade, välparfymerade och har omsorgsfullt strukna rosa skjortor.
Man blir kort sagt en enda lång turistkliché i San Francisco. Det går liksom inte att värja sig emot det. För egen del är jag inte så nödbedd, det här är en av världens trevligaste städer, men det är alltid lite läskigt att göra som alla andra alltid har gjort...

Idag bär det hur som helst av till Napa Valley, där vi ska leka Sideways i ett par dagar. Det lär nog kunna bli en klichéfest det också - men tyvärr lyckades jag inte hyra någon sunkig Saab-cabriolet.

Rätt kvinna på rätt plats

Visst känns det som att Charlotte Perelli skulle kunna ha Belgrad som hemmaplan? Hon har liksom något östeuropeiskt över sig...

Vem var det som betalade 100 000 för att se Led Zeppelin?

Andres Lokko skriver om The Zombies återförening och sångaren Colin Blunstones storhet. Det är svårt att lägga till så speciellt mycket. Som vanligt lämnar Lokko en snårskog av korsreferenser omkring sig, ungefär som för att skrämma bort de som inte riktigt pallar att ge sig hän på riktigt. Men hans starka erkännande och hyllning går inte att ta miste på.

Historien om The Zombies är märklig.
De fick en tidig hit med "She's not There" 1964 men misslyckades med alla uppföljare.
1968 bestämde de sig för att spela in ett sista album och sedan lägga av. Eftersom de inte var några stora artister fick de inte heller någon budget att tala om. Vid denna tid hyrde Paul McCartney in symfoniorkestrar, bleckblåsare och fyra steinwayflyglar till Abbey Road-studion, medan The Zombies inte ens hade råd att avlöna en stråkkvartett. Räddningen blev ett nyligen uppfunnet instrument som kallades Mellotron - en slags ursampler där man kunde spela upp inspelade ljud i klanger (ironiskt nog är den mest igenkänd på Beatles' "Strawberry Fields"). Genom sin annorlunda produktion, Rod Argents och Chris Whites låtskriveri och naturligtvis Colin Blunstones fantastiska röst lyckades de göra en skiva som var en av det sena sextiotalets absoluta höjdpunkter.
Till ingen nytta.

Ingen brydde sig om skivan i England, där de stora banden dominerade sönder 1968.
The Zombies upplöstes samma år.
1969 upptäckte Al Kooper skivan och såg till att den gavs ut i USA. Singeln "Time of the Season" blev trea på Billboard och skivan såldes bättre än någon kunnat föreställa sig.
Men eftersom bandet var upplöst kunde de inte åka över och smida vidare på sin framgång. Och vad värre var; detta öppnade för andra band som kallade sig för "The Zombies" att rida på framgången.

---

Förra veckan återförenades de kvarvarande medlemmarna för att framföra hela Odyssey and Oracle låt för låt, 40 år efter att den släpptes. Två kvällar i London. Jag hade gärna stått där och gråtit bredvid Lokko.

De har spelat i Köpenhamn och Oslo, men naturligtvis inte i Sverige. Kan någon ta hit dem, snälla? Jag lovar att komma och humpa/koka kaffe/spela skivor/stämma gitarrer/göra annonser eller vad fan som än krävs.

Här hittade jag ett litet klipp från förra veckan. Visseligen är kvaliteten sådär, men vad sägs om den 62-årige Colins röst?












Colin Blunstone står näst längst till höger.