Roky

Musiken skördar sina offer. Mozart drevs i en för tidig grav av vansinne och skräck, åtminstone om man ska tro "Amadeus". Syd Barrett blev så knäpp och jobbig att de andra killarna i Pink Floyd bara struntade i att hämta honom när de skulle iväg och spela en dag. Brian Wilson skrev och arrangerade allt för Beach Boys medan de andra i bandet var ute och turnerade, men till sist tog han så mycket syra och åt så mycket godis att han blev fet och schizofren. Sedan släppte Beatles Sgt. Pepper och stackars Brian blev så knäckt att han inte orkade göra färdigt skivan han höll på med.

Roky Erickson är en av dem. Men ändå inte.
Roky har precis som Syd någonting otäckt, besjälat men ändå svart över blicken när man ser uppträdanden från hans ungdom med 13th Floor Elevators. Det kanske är en efterkonstruktion, den kanske bara är lite droger, men det känns verkligen som att hans öde är beseglat redan då.

I 1969 åkte han fast i Austin med en joint i fickan. Eftersom han riskerade 10 års fängelse så hänvisade han till sinnessjukdom. Det var ett misstag. I allra bästa Gökboet-anda blev Roky diagnostiserad som schizofren och fick elchocksbehandlingar och tunga psykofarmaka. Han åkte in och ut från institutioner de närmaste deccenierna men lyckades då och då släppa alldeles fantastiska skivor.

De demoner Roky slogs emot märks tydligt på den legendariska skivan "The Evil One" från 1981. Det är en märklig skiva. En garage-bluesrock-postpunk-pscych-blanding rent musikaliskt, med texter som bär teman från låbudgetskräckfilm från 50-talet (Two-Headed Dog, Creature with the Atom Brain, Don't Shake me Lucifer etc.) Fast när man vet hur Roky tillbringat sina närmast föregående år anar man en annan, inte fullt lika humoristisk, dimension i lyriken.

Och problemen fortsatte. Han åkte in och ut från institutioner, åkte dit för poststöld (han snodde grannarnas brev och klistrade upp dem på väggarna hemma!) och drevs djupare ner i sitt helvete. Ingen trodde att han skulle klara sig så länge till.

Desto lyckligare blir man då när man snabbspolar till december 2007 och befinner sig på Nalen i Stockholm. Roky uppträder med sitt band, helt överlycklig och med en publik i alla åldrar som överöser honom med kärlek och uppskattning. Att höra 500 personer sjunga allsång till "I Think of Demons" måste vara märkligt för den nyblivne 60-åringen. Trots allt är han märkt av deccenniers sjukdom; han leds in av en medmusiker och får sin egen gitarr påhängd. Hans mellansnack inskränker sig bokstavligt talat till "Thank You!" (om än ofta och entusiastiskt upprepat). Han tittar oroligt efter sina bandmedlemmar och står lite stelt och osäkert. Tills han slår an första ackordet och går fram till micken för att börja sjunga. Hans röst är märkligt lik sig själv.

I 90 minuter spelar han sin musik med en entusiasm och energi som ingen av hans generationskamrater gjort sedan de blev proppmätta på 70-talet. Och som publiken älskar det.
Själv känner jag ibland att jag har lite svårt att sortera vad som är ren musikalisk eufori och vad som är lyckan att se denna trasiga person hoplappad och glad. Jag bestämmer mig för musiken. Eller vad fan, kan man egentligen skilja livet från konsten?

Att han i våras blev löst från sin brors förmyndarskap och att han tog körkort och skaffade bil i somras gör det hela ännu vackrare. Roky Ericksons liv kan börja nu, nästan 40 år senare.