När jag satt och höll min farmors hand på vårdhemmet idag rusade tankarna. Jag såg oron i hennes ögon och förstod att hon var rädd. Rädd för döden. Rädd för att det kommer en tid då hon aldrig mer får träffa sina anhöriga. Rädd för att det ska göra ont.
Och jag önskade att jag kunde göra henne lugn. Jag ville genom min hand, fast gripen i hennes, överföra all trygghet och värme, all den förbehållslösa kärlek hon låtit mig få känna. Och helt plötsligt insåg jag att jag där och då gärna hade stannat hemma från en resa till en varm strand med min älskade för att sitta och hålla min farmors hand i en vecka, för att lindra hennes oro.
Jag tror att det ett kvitto på ett lyckat liv när ens barnbarn känner så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tror att du tror rätt där. Döden må vara naturlig, men det gör den inte mindre svår för det.
Skicka en kommentar