I buy pink sheet

Att Pink Floyd får Polarpriset är så väntat att jag först trodde att jag läste en gammal nyhet - att de egentligen fick priset 1999 och att någon råkat publicera om artikeln nio år senare.
Det är också väntat att prisnämnden - i vilken Tomas Ledin för övrigt är suppleant - bara sitter och betar av alla kategorier popmusik de tycker ska belönas på ett eller annat sätt. Den feghet och undermåliga musikaliska allmänbildning som måste prägla denna samling individer gör mig lite mörkrädd, men mest full i skratt.

Pink Floyd är utan tvekan en institution och var stilbildande på flera sätt. Den första perioden med Syd Barrett är underbar, jag har alltid haft en soft spot för galningar. Den efterföljande proggrockperioden gav skivor som den stentrista Dark Side of the Moon och den svartsynta The Wall. Visst hade jag som alla andra gymnasister en period när jag gick omkring med "Shine on You Crazy Diamond" i freestylelurarna, men det var länge sedan dessa skivor hade någon betydelse för mig eller vilken annan människa som helst som lämnat puberteten mentalt.

Och nu ropar alla musiknördar att det är dags att ändra på prispolicyn.
Men faktiskt så undrar jag vad i helvete de skulle göra istället.

Det finns många "självklara val" kvar av pristagare som alla svennebananer hört talas om.

Det absolut bästa vore väl att ha en enda fet jävla jättegala dit alla som man ändå vet kommer att få priset är bjudna. Och så delar man ut stiftelsens alla 40 miljoner till dem, så är det hela över och avklarat, och så har man haft en sjuhelvetes fest som alla minns för all evinnerlighet.
Och så är pengarna slut. Pang bom.
Å andra sidan skiter nog många av artisterna i priset. För vad ska Prince göra med en löjlig miljon och en patetisk galamiddag dit Martin Stenmarck blivit inbjuden för att sjunga "Kiss" i en frustande version, kompad av Anders Berglunds orkester? Varför skulle Lou Reed sitta där och konversera Silvia? Och vem skulle förstå någonting av Donald Fagens och Walter Beckers tacktal? Och skulle Iggy överhuvudtaget kunna bete sig på ett normalt sätt?

Frågorna hopas. Och jag inser att jag har svårt att bry mig och uppröras. Det blev ett tamt blogginlägg - symptomatiskt för den ljumma avmättnad som fyller sinnet när man lyssnar på årets pristagare.

Tillägg:

Det patetiska i att det är rika, vita, äldre män som dominerar bland pristagarna är liksom så uppenbart idiotiskt att det knappt ens är värt en tanke.

Apropå det förra inlägget...

...så blev jag för en timme sedan ombedd att utföra oralsex på en arg ung man som gick mitt i gatan. Det föregicks av att jag med min ringklocka varskodde honom och hans sällskap om min hastighetsmässigt modesta framfart per cykel.

Jag avböjde.

"Ursäkta"

Det gick fort att halka in i den äktsvenska lunken igen. Man vänjer sig vid att folk inte ber om ursäkt när de dundrar in i en med barnvagnen på ett par dagar.
Men man blir beklämd över vilken jävla tölp svensken i gemen är. I Sverige klämmer vuxna människor sig förbi på tunnelbanan utan att ens ge en urskuldande blick åt något håll. "Här ska jag fram". Och detta sker här hemma, i den någorlunda fritt valda kollektivismens sista utpost på planeten. Ju mer man tänker på det desto mer bisarrt är det. Ty i USA, detta land, det som vi européer anser vara egoismens och den kallhamrade omänsklighetens högborg, är folk extremt hövliga mot varandra. Inte på det där brittiska, lite småstroppiga sättet då man viker sig dubbel för att kvinnorna ska gå av hissen först och måste kalla tonårspojkar i slips för "sir", nej nej. Amerikaners hövlighet känns faktiskt i allmänhet genuin. Man bryr sig om varandra på riktigt. När en stressad mamma ber mig om ursäkt för att hennes barnvagn råkat rulla in i min korg på stormarknaden känns det verkligen som att hon gjort en analys som mynnar ut i ett "aj då, han kanske tyckte det var otrevligt att jag kom i vägen för honom. Det skulle ju jag själv tyckt. Därför kanske jag ska be honom om ursäkt, även om han säkert överlever mitt tilltag."
Viket gör att du inte gör annat än ler och säger "don't worry about it!" i retur.

Och även mitt i de stressade storstäderna San Francisco och San Diego är folk hövliga och angenäma. Det kan ha med den berömda kaliforniska mildheten att göra, men det är fascinerande när en slips som har bråttom till kneget i finansdistriktet helt utan sammanbiten min och med ett brett leende fäller ett "excuse me ladies!", när han skruvar sig förbi fyra turisttanter med rullator på en trång trottoar.

Tänk dig motsvarande man i Stockholm. Han hade förmodligen bara klämt sig förbi utan att ägna en blick åt tanterna från Tranås som invaderat hans fina kvarter.

Jag tror ibland att insikten att vi lever tillsammans i ett samhälle där vi delar utrymme med varandra inte har drabbat svensken. Han är så övertygad att hans rätt att gå på ett visst ställe, föra oväsen, svänga med bilen utan att titta i backspegeln, gå med två barnvagnar i bredd och gå på tunnelbanan trots att folk inte gått av, att den rätten inte invaderar på någon annans frihet. Det skulle kunna vara så, Sverige är trots allt ett till ytan stort land och vi är bara nio miljoner invånare. Trångt är det inte direkt.

Så jag försöker vara överseende och låtsas att den femtioåriga tant som precis satt armbågen i mitt mellangärde när hon ska av tunnelbanan vänder sig om och leende yttrar "Oh, I'm so sorry!", varpå jag får säga "No harm done, madam, have a nice one!". I min dröm, ler vi sedan snällt mot varandra och känner oss som bättre och nöjdare människor resten av dagen. Jag slipper vara irriterad och hon slipper känna sig som en tölp.

Amerikaners förhållande till mat

Att göra en resa i USA i matens tecken är att få en överdos av bekräftade fördomar. En stor del vanliga människor äter fel, för mycket och för ofta. Det är mer regel än undantag att folk går omkring med en jättelik läskmugg eller en smaksatt, sötad latte i halvlitersformat. Folk verkar tugga på någonting mest hela tiden och snabbmatsrestauranger är verkligen så vanliga att de blir svåra att undvika i längden. Portionerna är så stora att en vanlig, svensk hamburgertallrik ser ut som ett mellanmål. Och så fort man kommer utanför storstäderna ser man dem precis överallt - de sjukligt feta. Alltså inte de som bara borde ut och jogga lite eller kanske skulle behöva hoppa bullen till kaffet, utan de som behöver köpa två säten på bion och ligger sönder operationsbord, vi snackar 200 kilo och därutöver. Och de är inte få.
Kalifornien är då trots allt en stat där hälsosam livsstil och bättre mat lyfts fram på ett helt annat sätt än i övriga USA. Du kan alltid få den fräschaste sallad med avokado och halstrad tonfisk här, och gymmen står som spön i backen. Men även på dessa vanliga restauranger märks amerikanernas fixering vid storlek och mängd.
Vi åt middag på en av många rekommenderad restaurang i San Diegos Hillcrestkvarter, kända för sin ungdomlighet och gaytäthet. Alltså ett ställe där hälso- och kroppsmedvetenheten kunde antas vara betydande.
Servitören kom med våra varmrätter - en i var hand - och såg ansträngd ut. Det var inte så märkligt eftersom tallrikarna var bland de största jag sett, uppskattningsvis 60 cm i diameter. Och de var inte tomma på mat, om jag säger så. Vi åt för glatta livet, men lyckades knappt få det att synas på de jättelika faten. Jag lämnade minst hälften kvar av min anka (det var ankbröst, jag undrar faktiskt hur många som gick åt till min portion!) och C var tvungen att gömma sina crabcakes under salladen för att inte verka otacksam.
När seritören bar ut tallrikarna frågade vi, halvt på skämt, om han inte fick ont i ryggen av att kånka all denna mat.
"Det handlar om att lyfta rätt", svarade han. "Men visst skulle vi behöva en massör här!".

---

Den ganska så lysande San Franciscorestaurang där vi provade åtta sorters ostron och den franske hovmästaren förförde min hustru med att bjuda på Palmes d'or 1997 kändes märkligt malplacerad i USA, fast ändå helt naturlig i San Francisco. Ett ställe där storleken inte var avgörande och där de minsta ostronen smakade mest. Vi kände att vi var i vårt naturliga element.

Fast efteråt gick vi och högg varsin pizzaslice för att bli mätta.

Gay Hippie Commie capitol of the world

Man svettas i branta backar, man trängs på spårvagnar. Man käkar Ben & Jerrys i hippiekvarteren och träffar galna knarkare som skriker "I like your hairstyle" och "We need more guns in this fuckin' city". Man går omkring i Chinatown och tittar förundrat och sedan blir man pålurad nykokt krabba nere i Fishemans Wharf - inte för att den är direkt äcklig. Sedan så tittar man på utsikten från Telegraph Hill, tar en öl på en liten sportsbar, blir lite tårögd över hur trevliga alla verkar vara och så frossar man i den fräschaste salladen med halstrad tonfisk som går att fantisera ihop. Och så går man ner i bögkvarteren där man t ex hittar en djuraffär med tuggleksaker för hundar i form av George W Bush och gamla skruttiga bögfarbröder som är nyfriserade, välparfymerade och har omsorgsfullt strukna rosa skjortor.
Man blir kort sagt en enda lång turistkliché i San Francisco. Det går liksom inte att värja sig emot det. För egen del är jag inte så nödbedd, det här är en av världens trevligaste städer, men det är alltid lite läskigt att göra som alla andra alltid har gjort...

Idag bär det hur som helst av till Napa Valley, där vi ska leka Sideways i ett par dagar. Det lär nog kunna bli en klichéfest det också - men tyvärr lyckades jag inte hyra någon sunkig Saab-cabriolet.

Rätt kvinna på rätt plats

Visst känns det som att Charlotte Perelli skulle kunna ha Belgrad som hemmaplan? Hon har liksom något östeuropeiskt över sig...

Vem var det som betalade 100 000 för att se Led Zeppelin?

Andres Lokko skriver om The Zombies återförening och sångaren Colin Blunstones storhet. Det är svårt att lägga till så speciellt mycket. Som vanligt lämnar Lokko en snårskog av korsreferenser omkring sig, ungefär som för att skrämma bort de som inte riktigt pallar att ge sig hän på riktigt. Men hans starka erkännande och hyllning går inte att ta miste på.

Historien om The Zombies är märklig.
De fick en tidig hit med "She's not There" 1964 men misslyckades med alla uppföljare.
1968 bestämde de sig för att spela in ett sista album och sedan lägga av. Eftersom de inte var några stora artister fick de inte heller någon budget att tala om. Vid denna tid hyrde Paul McCartney in symfoniorkestrar, bleckblåsare och fyra steinwayflyglar till Abbey Road-studion, medan The Zombies inte ens hade råd att avlöna en stråkkvartett. Räddningen blev ett nyligen uppfunnet instrument som kallades Mellotron - en slags ursampler där man kunde spela upp inspelade ljud i klanger (ironiskt nog är den mest igenkänd på Beatles' "Strawberry Fields"). Genom sin annorlunda produktion, Rod Argents och Chris Whites låtskriveri och naturligtvis Colin Blunstones fantastiska röst lyckades de göra en skiva som var en av det sena sextiotalets absoluta höjdpunkter.
Till ingen nytta.

Ingen brydde sig om skivan i England, där de stora banden dominerade sönder 1968.
The Zombies upplöstes samma år.
1969 upptäckte Al Kooper skivan och såg till att den gavs ut i USA. Singeln "Time of the Season" blev trea på Billboard och skivan såldes bättre än någon kunnat föreställa sig.
Men eftersom bandet var upplöst kunde de inte åka över och smida vidare på sin framgång. Och vad värre var; detta öppnade för andra band som kallade sig för "The Zombies" att rida på framgången.

---

Förra veckan återförenades de kvarvarande medlemmarna för att framföra hela Odyssey and Oracle låt för låt, 40 år efter att den släpptes. Två kvällar i London. Jag hade gärna stått där och gråtit bredvid Lokko.

De har spelat i Köpenhamn och Oslo, men naturligtvis inte i Sverige. Kan någon ta hit dem, snälla? Jag lovar att komma och humpa/koka kaffe/spela skivor/stämma gitarrer/göra annonser eller vad fan som än krävs.

Här hittade jag ett litet klipp från förra veckan. Visseligen är kvaliteten sådär, men vad sägs om den 62-årige Colins röst?












Colin Blunstone står näst längst till höger.