Stackars barn

Det finns ett helt briljant South Park-avsnitt där apokalypsens fyra ryttare frammanas av att ordet "shit" nämns på nationell TV.

I själva programmet sitter en räknare som visar hur många gånger det otäcka ordet används.



Här hemma i Sverige tydligen allas favorittransa använt begreppet "kåt" under Allsång på Skansen. Den nymoralistiska föräldragenerationen knäar under adrenalinchocken.

Läs här.

Själv skrattar jag högt.

Kort resumé

Nu har jag varit bloggledig på tok för länge.
Men eftersom jag inte har någonting fiffigt eller ens intressant att säga så får ni nöja er med en kortversion av min semester:

Flygresa. Öl. Flygresa. Mat. Ouzo. Hotell. Bad. Båtresa. Läsa bok. Bad. Ouzo. Mat. Mat. Öl. Scooter. Båtresa. Taxi. Hotell. Soluppgång. Bad. Mat. Öl. Ouzo. Bad. Mat. Ouzo. Hustru med bruten arm. Sjukhus. Ouzo. Mat. Gipsad hustru. Bad. Mat. Klappa katter. Öl. Båtresa. Läsa bok. Mat. Bad. Hotell. Återseende av kompisar. Öl. Öl. Ouzo. Mat. Bad. Scooter. Klappa katter. Mat. Bad. Läsa bok. Öl. Mat. Ouzo. Sena nätter. Ebba Grön. Sex Pistols. MC5. Ouzo. Bad. Norska barnfamiljer. Bad. Bad. Lite intriger. Öl. Bad. Mat. Lite mer intriger. Mat. Ouzo. Bad. Bad. Öl. Båt. Hotell. Knarkarkvarteren i Aten. 41 grader. Mat. Öl. Flyg. Hemma.

Ett möte mellan två mycket svenska typer

"20-någonting som vuxit upp med Hassan och curlingföräldrar" möter "kvinnan som blir kränkt av allt"

Stor underhållning uppstår för oss andra.

Höjden av fotsvett

Min husläkare drog precis ut 135 ml vätska ur mitt högra knä. Husläkaren, som är en kille i 30-årsåldern, var märkbart förtjust - han tyckte att detta var "ett roligt ingrepp" och att det var "häftigt med så mycket vätska!"
Själv tycker jag mest att det känns skönt att kunna böja knät igen. Men jag gläds åt min husläkares entusiasm inför sitt yrke.

Vin och sång: facit

Som både musik- och vindiggare är det kul att läsa om hur forskare kommit fram till vilken musik som förhöjer upplevelsen av olika typer av vin.
Och som Stefan Thungren konstaterar i SvD så är forskarnas musiksmak fantastiskt lökig.
Detta måste revideras; här är den oomkullrunkeliga sanningen om hur man matchar vin och musik:

Shiraz: Prettovin. Smakrikt, kraftfullt och stiligt. Lyssna på Beethovens 3:a eller något annat storvulet. Kanske Arcade Fire eller varför inte Heroes?

Cabernet Sauvignon: Rockvin. Lyssna på Faces eller The Who. Om du gillar hårdare rock kan du dricka sprit istället.

Chardonnay: Brudvin. Lyssna på Luther Vandross eller Donny Hathaway för den där riktiga tjejtjusarfeelingen.

Merlot: Snällt vin. Behöver lite punk, Motörhead eller allmänt dålig attityd för att bli drickbart.

Pinot Noir: Smartare vin. Lyssna på Steely Dan, Joni Mitchell eller Velvet Underground för att komplettera känslan att du är intelligentare än din omgivning.

Sauvignon Blanc: Elegant och krispigt. Miles från -61 är en perfekt ljudtapet till där du sitter och känner dig så jävla suave.

Zinfandel: Roubust vin med bägge fötterna på jorden. The Band eller Johnny Cash är de musikaliska motsvarigheterna - killar som inte bangar för lite skit under naglarna.

Riesling: Vinet luktar för fan badboll. Hur svårt kan det vara? Beach Boys såklart.


Kan tänka mig att återkomma i ämnet.

I buy pink sheet

Att Pink Floyd får Polarpriset är så väntat att jag först trodde att jag läste en gammal nyhet - att de egentligen fick priset 1999 och att någon råkat publicera om artikeln nio år senare.
Det är också väntat att prisnämnden - i vilken Tomas Ledin för övrigt är suppleant - bara sitter och betar av alla kategorier popmusik de tycker ska belönas på ett eller annat sätt. Den feghet och undermåliga musikaliska allmänbildning som måste prägla denna samling individer gör mig lite mörkrädd, men mest full i skratt.

Pink Floyd är utan tvekan en institution och var stilbildande på flera sätt. Den första perioden med Syd Barrett är underbar, jag har alltid haft en soft spot för galningar. Den efterföljande proggrockperioden gav skivor som den stentrista Dark Side of the Moon och den svartsynta The Wall. Visst hade jag som alla andra gymnasister en period när jag gick omkring med "Shine on You Crazy Diamond" i freestylelurarna, men det var länge sedan dessa skivor hade någon betydelse för mig eller vilken annan människa som helst som lämnat puberteten mentalt.

Och nu ropar alla musiknördar att det är dags att ändra på prispolicyn.
Men faktiskt så undrar jag vad i helvete de skulle göra istället.

Det finns många "självklara val" kvar av pristagare som alla svennebananer hört talas om.

Det absolut bästa vore väl att ha en enda fet jävla jättegala dit alla som man ändå vet kommer att få priset är bjudna. Och så delar man ut stiftelsens alla 40 miljoner till dem, så är det hela över och avklarat, och så har man haft en sjuhelvetes fest som alla minns för all evinnerlighet.
Och så är pengarna slut. Pang bom.
Å andra sidan skiter nog många av artisterna i priset. För vad ska Prince göra med en löjlig miljon och en patetisk galamiddag dit Martin Stenmarck blivit inbjuden för att sjunga "Kiss" i en frustande version, kompad av Anders Berglunds orkester? Varför skulle Lou Reed sitta där och konversera Silvia? Och vem skulle förstå någonting av Donald Fagens och Walter Beckers tacktal? Och skulle Iggy överhuvudtaget kunna bete sig på ett normalt sätt?

Frågorna hopas. Och jag inser att jag har svårt att bry mig och uppröras. Det blev ett tamt blogginlägg - symptomatiskt för den ljumma avmättnad som fyller sinnet när man lyssnar på årets pristagare.

Tillägg:

Det patetiska i att det är rika, vita, äldre män som dominerar bland pristagarna är liksom så uppenbart idiotiskt att det knappt ens är värt en tanke.

Apropå det förra inlägget...

...så blev jag för en timme sedan ombedd att utföra oralsex på en arg ung man som gick mitt i gatan. Det föregicks av att jag med min ringklocka varskodde honom och hans sällskap om min hastighetsmässigt modesta framfart per cykel.

Jag avböjde.