Moralens väktare

Tilde de Paula tycker inte att det är OK att Pippi Långstrumps pappa bär titeln "Negerkung".

Väl rutet, Tilde.

Och det gick ju bra till slut

"...sen kom jag på ett mycket bättre sätt."

Drömlivet

Torgnysdotter skrev om vanliga människor och deras preferenser.
Vilket gjorde att jag kom på att man skulle fan pitcha en dokusåpa, en tävling där vinnaren får den genomsnittlige svenskens ideal-tillvaro.
Alltså: du vinner ett par månader i inte alltför skrytig villa med hemmabio i vardagsrummet och volvokombi i garaget, Marie Picasso eller Martin Stenmarck i sängkammaren, Robert Gustafsson i grannkåken och parmiddagar med Kristin Kaspersen och Hans Fahlén på lördagarna. Och så filmar man rubbet för att se hur glad och lycklig Svennebanan blir - eller om han få kalla fötter.

Låter det korkat? Jag skulle kolla.

I Malmö...

I Malmö kan man fika utomhus i februari.

I Malmö kostar en taxi inom stan 59 kronor i fast pris.

I Malmö kan man köpa en stor och fin lägenhet utan att bli ruinerad.

I Malmö har man nära till Köpenhamn och Louisiana.

I Malmö behöver man inte ta sig långt ut i förorten för att handla roliga råvaror till maten.

Ibland känns det trist att vara sjunde generationens Stockholmare.

Fenomenet dålig smak

Vi var på lägenhetsvisning i söndags. En på pappret perfekt 3:a på ungefär 90 kvadrat. En för de flesta Stockholmspar och mindre familjer teoretiskt helt lysande lägenhet. Läget, planeringen, storleken och även den förhållandevis vettiga prisnivån stämde. Det var ett trevligt 20-talshus. Gården var välskött och skulle bli lummig framåt våren. Utsikten från vardagsrum och kök kändes ljus och fin. Men någonting stämde inte.

Lägenheten präglades nämligen av enormt taskig smak.

Nu menar jag inte den där nervöst homestagade, svenska "nedtonade" medelklassinredningen som man konfronteras med i stort sett varje gång man går och tittar på en ny bostad. Och inte heller menar jag ett halvrisigt hem ihopslängt i en hast av människor utan tid/pengar/intresse att ha det fint omkring sig. Ånä.
Här snackar vi dålig smak på riktigt allvar.

Vardagsrummet och hallen gick i två omsorgsfullt utvalda nyanser av pistagegrönt. Bägge på tok för mörka, vilket gjorde att den i grunden ganska så ljusa och fina genomgående våningen fick en instängd känsla. På golvet låg halvmörka tarkettgolv, lite för blanka för sitt eget bästa. Vartenda liten rispa som någonsin gjorts i dem syntes lång väg. Dessa doldes nödtorftigt av lite för grälla "orientaliska" mattor. Alltså inte den sobra, vackra Iranska sorten, utan den vars mönster mest påminner om maginnehåll. På den minsta väggen i vardagsrummet satt en 46-tums plasma-TV som man gick in i om man inte vaktade sina steg. Till denna var ett intrikat hemmabiosystem av typen "stora högtalare som ser häftiga ut" inkopplat. Sladdarna hängde här och var. Mannen i huset (gissar jag helt sexistiskt) verkade dessutom lida av ett svårt Martin Timell-komplex, eftersom uppskruvning av lampor, döljande av sladdar bakom socklar och skenor och figursågning av golv kring rör och kanter bar amatörismens stolta varumärke likt en röd, bultande finne på näsan.

Från badrummet hördes skrik och suckar om vartannat. En budgetrenovering som hade gått snett blev som en otäck trafikolycka; ingen ville egentligen, men alla var tvungna att titta ändå. Den mest iögonenfallande detaljen i detta var att de använt det överblivna mörka golvet från hallen till att sätta på väggen och badkarskanten.

Utöver detta var naturligvis möblemang, "konst" och alla andra färgval helt konsekventa med redan nämnda vidrigheter.

C och jag gick runt och förundrades över hur denna i grunden fina lägenhet med ett par tämligen enkla grepp hade gjorts i princip obeboelig för människor med ledsyn och därutöver i behåll.

Och på natten låg jag och resonerade för mig själv. Visst, en ommålning och fixning av golv och lister skulle inte bli alltför dyr. Badrummet skulle sannolikt gå att rädda från den allra värsta misären. Det skulle kunna bli en ljus och harmonisk bostad försökte jag övertyga mig själv om.
Men jag måste erkänna att oron i mig fortsatte - kommer jag någonsin helt att kunna tänka bort hur allting såg ut när den visades?

Den kommer aldrig att få chansen att göra ett gott första intryck på mig igen i alla fall.

Pundar-mode

När jag cyklade till jobbet i morse stod en klassisk pundare och skrek på Götgatan. Ingenting att ta notis om - i Stockholm är pundare ungefär lika exotiska som hundskit på en paristrottoar.
Men så tog jag mig en närmare titt på honom. (Man gör inte ofta det, helst vill man undvika ögonkontakt med dem, eftersom man inte vill hamna i närmare samspråk.)

Hur som helst kunde jag notera alla klassiska pundardrag - långt stripigt hår, en halvskabbig sjal, en sliten läderjacka, smutsiga jeans, mager som en fågelskrämma etc. Det som var anmärkningsvärt var att killen var uppskattningsvis 20 år. Alltså född på andra halvan av 80-talet. Uppvuxen under grunge- och triphoperan. Kissade förmodligen fortfarande i sängen med jämna mellanrum när Carl Bildt blev statsminister.
Och ändå såg han ut som pundare sett ut sedan innan jag själv föddes. Samma klädstil, samma frissa, samma sätt att prata (eller vråla i detta specifika fall). Det tycks således finnas någon typ av pundar-mode. En subkultur i klass med emo-kids, swingdansare, raggare och skejtare.

Ett par viktiga frågor väcks i mig.
Ett: hur hittar de kläderna? Bryr sig pundare så mycket att de vet när det kommer in nya trasiga skinnjackor på Myrorna? Är rea på Stadsmissionen samma sak för dem som 70% på Natalie Schulterman för andra modeintresserade?

Två: Finns det något livsstilsmagasin för pundare? Om inte, är det inte dags att starta ett?

Skäggigt

Jag måste å det varmaste rekommendera att ni skaffar Drive-By Truckers senaste skiva. Altcountrymagi på hög nivå.