Blegg, blugg, blagg, blögg, blägg.
Och så lite musik på det.
DENNA BLOGG ÄR EN RELIK - en nedtrampad skärva krossat glas i Internets kökkenmödding. Dess inlägg ska inte nödvändigtvis tas på allvar.
Joni Mitchells låt till den kvinnliga aviatrisen Amelia Earhart kan vara ett bra soundtrack till den internationella kvinnodagen.
Texten är precis sådär härligt pretentiös och poetisk som när Joni är som bäst. Och naturligtvis landar den i kraschad kärlek:
I was driving across the burning desert When I spotted six jet planes Leaving six white vapor trails across the bleak terrain It was the hexagram of the heavens it was the strings of my guitar Amelia, it was just a false alarm
The drone of flying engines Is a song so wild and blue It scrambles time and seasons if it gets thru to you Then your life becomes a travelogue Of picture-post-card-charms Amelia, it was just a false alarm
People will tell you where they've gone They'll tell you where to go But till you get there yourself you never really know Where some have found their paradise Other's just come to harm Oh Amelia, it was just a false alarm
I wish that he was here tonight It's so hard to obey His sad request of me to kindly stay away So this is how I hide the hurt As the road leads cursed and charmed I tell Amelia, it was just a false alarm
A ghost of aviation She was swallowed by the sky Or by the sea, like me she had a dream to fly Like Icarus ascending On beautiful foolish arms Amelia, it was just a false alarm
Maybe I've never really loved I guess that is the truth I've spent my whole life in clouds at icy altitude And looking down on everything I crashed into his arms Amelia, it was just a false alarm
I pulled into the Cactus Tree Motel To shower off the dust And I slept on the strange pillows of my wanderlust I dreamed of 747s Over geometric farms Dreams, Amelia, dreams and false alarms
Ja jävlar. Att Stockholms största jeansnörd, Örjan Andersson, lyckats bra med att göra egna braxor är ingen nyhet. Men att han och hans partners skulle bli asrika på kuppen var mer än jag kunde räkna ut. Fan vad kul.
Så framgångsreceptet är: satsa rejält på det du brinner för. Jobba hårt. Och var inte feg. Det värmer hjärtat att det är någonting så pass kompromisslöst och eget som Weekday/Monki som blir en succé. Det blir liksom en knäpp på näsan för alla nervösa, marknadsanpassade och räknenissekontrollerade företag som desperat letar framgång.