De senaste sex gångerna på ICA har jag glömt att köpa saffran.
Den första gången infann sig när jag gick själv besökte butiken och då gick det att avskriva på mitt vanliga slarvkonto. Den andra gången var min välorganiserade hustru med och bockade minutiöst av inköpen på sin lista. Då kallade vi det otur. Gång tre och fyra skrattade vi åt det hela. "Det verkar som att vi undermedvetet inte vill köpa saffran", sa vi till varandra. Den femte gången var det direkt överraskande. Vi stod och mumlade "saffran, saffran, saffran" som ett mantra till varandra i kön till kassan. Och naturligtvis lyckades vi glömma det.
Den sjätte gången var igår och verkar direkt övernaturlig. Vi stod även denna gång och tjatade om saffran till varandra, ända in i kaklet. Och det var som förgjort.
Eftersom vi befinner oss på landet och mina föräldrars hus ligger 20 meter bort så kunde jag länsa deras kök och hittade en saffranspåse som gick ut förra året. Fisksoppan var räddad.
Men kan någon förklara varför saffran verkar ha någon sorts magisk vilja att hålla sig undan från vårt hem?
