Ikeabesöket - en temp i det svenska folkets arsle

Alla som undrar exakt hur dumma i huvudet ett tvärsnitt av svenska folket är uppmanas härmed att besöka Ikea valfri söndag.

Det urval av idiotiska beteenden man stöter på är kort sagt imponerande.

Listan.

Man kan konstatera att journalister älskar listor. Det verkar som att det journalistiska behovet av att förenkla verkligheten och förklara det oförklarliga blir som störst när ett år ska summeras. Det är en på många sätt löjlig världsbild som ligger till grund för resonemanget. Kan man mäta vilken idrottsinsats som var störst? Och hur kommer den att värderas om 50 år? Vilka artister var viktigast under 2007? Varför hamnar man i allmänhet i fosterställning av skrattkramper när man går igenom motsvarande lista från 1997?
Den lustigaste är nog att det finns folk som verkligen tror på att det är någon sorts riktig kommitté som knåpat ihop listan enligt vetenskapliga kriterier, istället för två svettiga redaktörer som suttit och kladdat lite i ett block över ett par koppar automatkaffe.

Och som ni alla redan förstått kommer nu denna tråd utmynna i en årslista. Men jag rangordnar ingenting!

Årets resmål: Ikaria. Naturskönt, lugnt och märklig, lite sofistikerad stämning. Morjim. Stranden jag alltid kommer att drömma om.

Årets nya skivor: Babyshambles, Neil Young Live at Massey hall, Bryan Ferrys Dylanskiva, Robert Plant och Alison Krauss. Dungen.

Åters gamla skivor: The Zombies Oddysey & Oracle, Miles Davis the Complete in a Silent Way sessions.

Årets filmer: This is England, Darling, och The Simpsons Movie.

Årets TV-serier: Andra säsongerna av Big Love och Dexter var lysande på varsitt sätt. Californication var årets absoluta överraskning: vem kunde tro att en patetisk sexberoende agent Mulder skulle vara navet i den varmaste och roligaste serien på länge? Och så älskade jag hur Sopranos slutade. Slå mig om ni måste.

Årets matupplevelser: Grillad bläckfisk och Ouzo på stranden på Despotikó. Lammisterband och mellanöl på Leijontornet. Kantarellrisotto och Barolo hemma i köket. Grönsakscurry och 7-up på busstationen i Mapusa.

Årets sport: Hela Formel 1-vm från början till slut. En säsong som innehöll allt, fusk, dåliga förlorare, en helt vansinnigt begåvad rookie och så till slut vann hjälten, killen som det äntligen var dags för.

Årets kvinna: Min nyblivna hustru.

Årets man: Världens slappaste hotellägare, Costas på Ikaria. Om alla vore lika avslappnade skulle det inte bli många hjärtinfarkter.

Årets händelse: Vi slutade låta TV-tablån styra över kvällarna. TV-serier på DVD (och nedladdade) är hela hemligheten.

Årets bisarraste: Vi följer slutet på Eurovisionsschlagerfinalen i en bar på Leidseplein i Amsterdam. Det fnittras.

Amerikansk kulturimperialism

Vi hade Broster Broster och Lena Granhagen som läste sagor om guatemalanska gatubarn.

De fick lära sig alfabetet av Smokey Robinson


Och Patti Labelle


Och så fick de lära sig hyfs av Johnny Cash

Eggs actly

Det här ska jag testa i jul, när jag har mycket tid. Äggtokig som jag är.

Roky

Musiken skördar sina offer. Mozart drevs i en för tidig grav av vansinne och skräck, åtminstone om man ska tro "Amadeus". Syd Barrett blev så knäpp och jobbig att de andra killarna i Pink Floyd bara struntade i att hämta honom när de skulle iväg och spela en dag. Brian Wilson skrev och arrangerade allt för Beach Boys medan de andra i bandet var ute och turnerade, men till sist tog han så mycket syra och åt så mycket godis att han blev fet och schizofren. Sedan släppte Beatles Sgt. Pepper och stackars Brian blev så knäckt att han inte orkade göra färdigt skivan han höll på med.

Roky Erickson är en av dem. Men ändå inte.
Roky har precis som Syd någonting otäckt, besjälat men ändå svart över blicken när man ser uppträdanden från hans ungdom med 13th Floor Elevators. Det kanske är en efterkonstruktion, den kanske bara är lite droger, men det känns verkligen som att hans öde är beseglat redan då.

I 1969 åkte han fast i Austin med en joint i fickan. Eftersom han riskerade 10 års fängelse så hänvisade han till sinnessjukdom. Det var ett misstag. I allra bästa Gökboet-anda blev Roky diagnostiserad som schizofren och fick elchocksbehandlingar och tunga psykofarmaka. Han åkte in och ut från institutioner de närmaste deccenierna men lyckades då och då släppa alldeles fantastiska skivor.

De demoner Roky slogs emot märks tydligt på den legendariska skivan "The Evil One" från 1981. Det är en märklig skiva. En garage-bluesrock-postpunk-pscych-blanding rent musikaliskt, med texter som bär teman från låbudgetskräckfilm från 50-talet (Two-Headed Dog, Creature with the Atom Brain, Don't Shake me Lucifer etc.) Fast när man vet hur Roky tillbringat sina närmast föregående år anar man en annan, inte fullt lika humoristisk, dimension i lyriken.

Och problemen fortsatte. Han åkte in och ut från institutioner, åkte dit för poststöld (han snodde grannarnas brev och klistrade upp dem på väggarna hemma!) och drevs djupare ner i sitt helvete. Ingen trodde att han skulle klara sig så länge till.

Desto lyckligare blir man då när man snabbspolar till december 2007 och befinner sig på Nalen i Stockholm. Roky uppträder med sitt band, helt överlycklig och med en publik i alla åldrar som överöser honom med kärlek och uppskattning. Att höra 500 personer sjunga allsång till "I Think of Demons" måste vara märkligt för den nyblivne 60-åringen. Trots allt är han märkt av deccenniers sjukdom; han leds in av en medmusiker och får sin egen gitarr påhängd. Hans mellansnack inskränker sig bokstavligt talat till "Thank You!" (om än ofta och entusiastiskt upprepat). Han tittar oroligt efter sina bandmedlemmar och står lite stelt och osäkert. Tills han slår an första ackordet och går fram till micken för att börja sjunga. Hans röst är märkligt lik sig själv.

I 90 minuter spelar han sin musik med en entusiasm och energi som ingen av hans generationskamrater gjort sedan de blev proppmätta på 70-talet. Och som publiken älskar det.
Själv känner jag ibland att jag har lite svårt att sortera vad som är ren musikalisk eufori och vad som är lyckan att se denna trasiga person hoplappad och glad. Jag bestämmer mig för musiken. Eller vad fan, kan man egentligen skilja livet från konsten?

Att han i våras blev löst från sin brors förmyndarskap och att han tog körkort och skaffade bil i somras gör det hela ännu vackrare. Roky Ericksons liv kan börja nu, nästan 40 år senare.

Indien: återkomsten

Eftersom alla andra, inklusive min fru, ägnar oändlig tid till hyllningar av Indien och dess attribut så känner jag mig nödgad att balansera upp det hela en aning.

Jag vill härmed lista några nackdelar Indien uppvisar:

* Indier saknar trafikvett. Varje taxiresa placerar hjärtat i halsgropen minst ett par gånger. Vägarnas kvalitet är dessutom under all kritik.

* Indier slänger sopor överallt. Det luktar inte gott i 30-gradig värme.

* Indier eldar också sopor oavbrutet. Den som tror att man ska få sniffa rökelse eller exotiska kryddor tror fel, i 9 fall av 10 så är det en sopbrand som dominerar doftpaletten.

* Eftersom de är så många delar indier solidariskt på jobben - det verkar gå åt fem indier för att göra ett västerländskt butiksbiträdes jobb. Dock går köerna långsammare än tiden tills nästa gång en svensk vinner Wimbledon.

* Maten är god, men det indiska ölet får amerikanskt dito att framstå som en mäktig smakbomb.

* Indier kan vara trevliga, men om de vill sälja någonting eller bara tigga en slant förvandlas de till monster. Att gå igenom en marknad utan att få ett vredesutbrott är i praktiken omöjligt.

* Många svenskar åker till Indien. Det är ganska pinsamt att se dem försöka dela upp en nota på ungefär 25 kronor enligt principen "jag drack bara två öl och du beställde ju extra nötter".


I övrigt var jag nöjd med semestern.

Indien

Nu drar jag till Indien för att hitta mig själv. Tillbaks den 14:e.

Om jag bara kunde

När jag satt och höll min farmors hand på vårdhemmet idag rusade tankarna. Jag såg oron i hennes ögon och förstod att hon var rädd. Rädd för döden. Rädd för att det kommer en tid då hon aldrig mer får träffa sina anhöriga. Rädd för att det ska göra ont.

Och jag önskade att jag kunde göra henne lugn. Jag ville genom min hand, fast gripen i hennes, överföra all trygghet och värme, all den förbehållslösa kärlek hon låtit mig få känna. Och helt plötsligt insåg jag att jag där och då gärna hade stannat hemma från en resa till en varm strand med min älskade för att sitta och hålla min farmors hand i en vecka, för att lindra hennes oro.

Jag tror att det ett kvitto på ett lyckat liv när ens barnbarn känner så.

Min kropp klarar inte en säsong med Ulf Larsson i lackskor.

Snart börjas det.
Jag har förmodligen aldrig varit lyckligare att min TV har en stor, rund avstängningsknapp.

Pissväder, danskjävlar och beväpnade idioter

Gamla Stan var nära att bli skådeplats ett nytt blodbad idag, fast denna gång på Österlånggatan. Det är 487 år sedan en dansk låtsaskung (ja, de hatade oss då också!) stängde stadsportarna och hade ihjäl 94 medborgare genom halshuggning och hängning.

Och så idag, den 3 december 2007 så öppnades dödens käftar igen bara ett par hundra meter ifrån Stortorget. En mindre grupp turister strosade längs en regnig och vindpinad Österlånggata. Beväpnade med uppfällda paraplyer. Med spetsen riktad snett uppåt hukade de bakom sina paraplysköldar, utan att se åt vilket håll de riktades. Och naturligtvis kom en med full kraft rakt mot er bloggares hals.

Då jag i självförsvar argt hojtade till och föste vapnet åt sidan fick jag den där blicken som är som en fruktsallad av ignorans, hat och illa undertryckta våldstendenser i retur. Naturligtvis sa JAG "ursäkta" och gick vidare bara för att som vanligt 15 sekunder senare komma på att det för i helvete inte var jag som var på väg att spetsa en helt oskyldig medborgare på mitt äckliga regnbågsfärgade paraply.

Jag blev så förbannad på mig själv att jag tvingade i mig en bryggkaffe efter maten som straff. Jag hade inte förtjänat någon espresso idag.

Nu i efterhand sitter jag dessutom och retar mig på att turisterna inte var danskar, vilket hade gjort detta inlägg åtminstone delvis kul istället för helt meningslöst.

Skitsamma, om fyra dagar ligger jag på en strand och dricker en Kingfisher. Långt ifrån mörker och detta jävla väder, hör ni det danskjävlar!?

Jag ÄR tacksam... (en programförklaring)

Jag är glad över mycket. Jag vill bara öppna allt med att klargöra det.
Jag rörs till tårar över att jag blir överöst med kärlek och uppskattning av min fru, mina vänner och mina katter. Jag äter god mat och häller med jämna mellanrum i mig ett glas knastertorr champagne som får allt att klarna för ett ögonblick. Jag ler stort varje gång en härlig låt slumpas fram i lurarna. Jag dricker ibland en kort espresso på Sosta som är som en tiokronorsresa till Turin. Jag ligger varje natt i en varm säng hopträngd med maka och katter där jag brukar somna till en film eller bläddrandes i en mer eller mindre bra bok.
Jag njuter som ett barn när jag får spela med mitt band. Och jag är tacksam att jag är tillräckligt musikalisk för att få det att låta bra och tillräckligt naiv för att kunna tro att någon annan uppskattar det.
Jag älskar mina brorsdöttrar som livet självt och jag är lycklig över min täta och förhållandevis hälsosamma kontakt med mina föräldrar, som för övrigt är i sina livs bästa form.

Varför säger jag allt detta?
Jo, jag misstänker att det kan finnas anledning att påminna både mig själv och andra om dessa saker ibland. Risken finns nämligen att jag kommer att gnälla en hel del på denna sida.